Att få finnas till och göra någonting viktigt av det, någonting fantastiskt bara för sig själv. Att skratta med en person som också har förstått det här med att allt egentligen handlar om att vara kär i sin vardag. Det är aldrig de stora sakerna som väger tyngst. I slutändan kommer jag mycket hellre ha skrattat lite varje dag, lärt känna mig själv lite mer varje dag, älskat lite varje dag. Hellre det än att inte känna i hundra dagar och sen explodera i en dag.
Så det är över, på riktigt. Jag vet att jag har sagt det förut, men då var det för att jag var ledsen och nu är det för att jag inte känner någonting alls. Jag vill, rent symboliskt, bara sätta punkt. Hade det inte varit för det hade jag kanske inte ens brytt mig om det.
Det är dags att hoppa från bryggan nu, dags att försvinna under ytan och kyla ner hela kroppen. Så att jag kan bli varm igen, så att jag kan älska min vardag. Och sisten i är en fegis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar