Det är aldrig så farligt som det låter, aldrig riktigt så stort eftersom allt är relativt. Vad är det största av det största? Det djupaste av det djupa?  Svartaste av svarta? Vem bestämmer? 

Det är jag som har valt att min sorg är så sorgsen, min glädje så fantastisk. Det är mina känslor och mina tankar kring det som fött en situation som blivit en så stor del av mig och min verklighet. Pojkarna i mitt liv som fått större plats än de förtjänat, det har jag valt. Kontrollen har alltid varit min. Jag har valt att se alla deras egenheter som vackra pusselbitar av dem själva och det har i sin tur skapat en saknad efter dem när de försvunnit bort. Det är min last, att jag känner in så mycket och minns underbara ord och personlighetsdrag som andra kanske missar. För det är de sakerna jag saknar, att jag känt en människa som ingen annan känner den. 

Och kanske är det så, att pojkarna inte vill kännas vid de där pusselbitarna.