onsdag 31 december 2014

När du är redo

Jag har väntat nu.
Kan du ringa mig? 
Det kommer gå fort.
Jag vill få det gjort, vill bara höra dig.
Vill bara höra dig säga.
Du vet inte att jag ville kyssa dig innan världen svalde dig.
Innan jag förlorade mig.
Innan jag förlorade mig själv.
Men om du ska lämna mig.
Om du ska lämna mig. 
Om du ska lämna rummet får du släcka mig.
Åh jag ska minnas dig och sättet du brann och sorgen du bar.
Åh det du stal och höll i dina händer och aldrig gav tillbaks.
Åh den natten livet blev till vatten, ensam på en ö.
Åh ligg kvar här bredvid mig.
När ingen annan bryr sig så ska jag trösta dig.
Titta in i mina ögon då.
Berätta för mig.
Du känns osäker men måste gå.
Gör det enkelt för dig.
Åh om du ska lämna mig.
Om du ska lämna mig.
Om du ska lämna rummet får du släcka mig.
Åh jag ska minnas dig och sättet du brann på och sorgen du bar.
Åh det du stal och höll i dina händer och aldrig gav tillbaks.
Åh jag ska sakna dig och dina hemligheter och tiden som var.
Åh jag ska älska dig.
När alla andra sviker så ska jag bära dig.
Åh jag ska leta upp dig.
Åh jag ska ge mig ut.
Och när du är redo kan du hitta mig.

tisdag 30 december 2014

Det är enklare att fly

Jag vet inte hur jag ska känna, vet inte var jag står längre. När jag är utanför din hy, när dina ögon är speglar. Blanka, som ett rådjurs framför ett gevär. 
Jag vill slå in dig med mig, vill värma din döende kropp. Jag vill överväldiga dig för du känner ju inget. Ringar på vattnet när en känsla av hopplöshet väcker liv i tjugo års ångest samtidigt. 
Det gör mig ledsen. Du gör mig ledsen.


söndag 28 december 2014

Ocd

Göteborg är extra kallt inatt och jag går längs Magasinsgatan i för tunna kläder. Det är inte snöns fel det är ditt. Du med ditt nya liv och likadana doft har gjort mitt liv lite kallare. Mina käkar är stela, mina läppar lite blå. För jag undrar över allt igen, undrar över dig och mig. Inte för att jag har de där känslorna kvar, inte heller för att allt har slocknat. 
Jag stannar en stund mitt i vägen, det finns ingen här, jag är inte rädd att bli störd. Vill inte bli rörd, vill inte bli hörd. Och speciellt inte av dig, vill inte att du ska se mig såhär kall. För du mår dåligt och jag kan inte hjälpa. Jag kan bara gå här, fly från dig så att du slipper se vad du har gjort med mig. 

måndag 22 december 2014

Jag ville ta på dig så att fingrarna sved. 
Jag ville ge av mig mer än vad jag någonsin skulle fått tillbaka. 
Jag ville berätta varenda hemlighet. 
Jag ville avslöja allt. 
Jag ville säga sånt som du ändå inte trott på. 
Om hur vacker du är när du flackar med blicken. 
Om hur du glittrar i solen. 
Jag ville ta dig i handen. 
Jag ville ha dig i sanden. 
Men jag sa ingenting. 
Och du lämnade mig.

Hej hjärtat hur mår du?
Är det svårt att sitta still?
Jagas du av tankar?
Vet du vad du vill?
Du borde gå till botten.
Med vad som håller dig.
Vaken mitt i natten.
För det oroar mig.
Jag undrar vad du tänker.
Ganska mycket nu.
För den jag höll i mörkret.
Igår var inte du.
Du vill att jag ska veta.
Men säger ingenting.
Jag ser hur orden kryper.
Innanför ditt skinn.
Det finns inget att förlora.
För jag har redan gått.
Den chansen du ska få.
Den har du redan fått.
Det här är inte nytt.
Jag vet vad du behöver.
Men jag är inte den.
Som får det att gå över.
Jag längtar efter dig.
Vaknar mitt i natten.
Försöker hitta kroppen.
Går upp och hämtar vatten.
Gråt när du är ledsen.
Tänk på vad du vill.
Och när du är redo.
Vill jag finnas till.


söndag 21 december 2014

Godnatt främling

Andas på mig, i mig, vid mig. 
Jag får gåshud av att du är så nervös. 
Det var längesen nu men å andra sidan är allt som inte är nu längesen. 
Du tar på mig, inte i mig. 
Och det är okej. 
Du famlar. 
För att ingenting är förändrat.
Fastän vi är nya. 
Dina grepp är meningslösa och svaga. 
Kan inte hålla mig uppe.
Håller knappt uppe dig själv. 
När blev din kropp så tung? 
När blev du så ledsen? 
Var du alltid det? 
Jag vill fixa dig.

tisdag 16 december 2014

Hjärtat

Det är kallt.
I rummet. 
Du har legat.
Utan kläder.
Men med armarna.
Över täcket.
Och jag har sovit.
Hela natten. 
Med mitt ansikte.
Mot ditt bröst.
Det regnar ute.
Och det smätter. 
Mot rutan. 
Där sängen står.
Vid fönstret.

Det tog en stund.
För dig. 
Att somna.
Jag kände.
Dina smekningar. 
Långt efter att jag.
Förlorat mitt förstånd. 
Hörde bara.
Hur täcket lät.
När din bröstkorg rörde sig. 
Långt efter att luften.
Slutat kännas i lungorna. 
När jag slutat höra.
Mina egna andetag. 

Vecken. 
På dina tummar.
Dina lätta grepp.
Om midjan. 
Och du älskade.
Mig. 
Jag förstod bara inte. 
Förstod det bara inte.
Då.

måndag 15 december 2014

Jag har varit kär i dig så länge, längtat efter dig och trånat. 
Så länge att jag inte riktigt vet vad jag skulle göra om jag slutade känna. 
Om jag faktiskt gav upp dig.
Grejen är att du är med någon annan och en del av mig vill ju det. 
Att du ska vara lycklig och må bra. 
Men den största delen vill ta det ifrån dig. 
För det är ju mig du ska vara lycklig med. Det är ju mig du ska älska. För jag älskar dig. 
Mer än du någonsin fattat, för jag har inte sagt det. 
Jag har bara tittat, velat, bett om att bli sedd och hörd. 
Men när du skrattade med mig var det för att hon gjorde dig glad. 
När du var sådär nära och intresserad var det egentligen henne du tänkte på. 
Jag kommer alltid att hata dig för det. 
Jag vill slå dig i ansiktet.

tisdag 9 december 2014

Jag kan vänta på dig

Det är någon med hans parfym på tåget. 
Nära. 
Väldigt nära. 
Jag ler fastän det måste se dumt ut.
Det känns som att jag är i närvaron av ett spöke. 
Finns han när jag inte ser honom? 
När jag inte hör honom? 
Rör honom? 
Någon luktar som honom. 
Och jag minns varenda hårstrå på hans huvud. 
Hur han drog på munnen. 
När han tyckte jag sagt någonting roligt. 
När han var osäker på om jag gjort det med flit eller inte. 
Jag minns hur han la gitarren i famnen på mig. 
Satte sig bredvid mig. 
Hur han tog allt mitt hår och la på andra sidan halsen. 
Långsamt. 
Lite för långsamt. 
Och så höll han fast mina fingrar på strängarna medan jag spelade. 
Efter en stund tittade han bara på mig. 
Ögonen tyst iakttagande av mina läppar. 
Och jag hörde mitt eget hjärta.
Någonstans högt upp i bröstet. 
Upplevde bara hans andning. 
I takt till mina enkla ackord. 

måndag 8 december 2014



Vad ska jag säga när du gråter? 
Vad ska jag göra när det slår? 
När det inte slutar värka? 
Och tiden bara går? 

Vad ska jag göra åt ditt mörker? 
Din stora hemlighet? 
Vad gör jag åt det brustna? 
När ingen annan vet? 

Du släpper inte handen.
Du ber mig stanna kvar.
Du har så många frågor.
Och jag har inga svar.

Du tror att det är rättvist.
Att allting är ditt fel. 
Att det är du som har gjort sönder.
Att du inte kan bli hel. 

Jag vill att du ska veta. 
Allt som verkar stort. 
Är sånt som du betalat. 
Allt som du har gjort.

Du kan alltid be om ursäkt.
För skulder som du bär.
Men säg aldrig mer förlåt.
För att du blivit kär. 

Alltid

Att en enda person kan brinna och låta sig brännas så för någon annan.

Så ska vi låtsas att vi är ingenting?
Att vi inte är någonting alls? 

Jag är under jorden och det är varmare här fast ändå kallt. 

Stenplattor i grönt och rosa.
Bredvid spåret som jag inte får gå för nära. 

Du på andra sidan.
Det är tomt, jag sitter ensam och jag tänker på dig. 

Tänker på hur mina stelfrusna händer känns och hur du kanske känner hud just nu. 

Tänker att du nog är varm där bredvid henne och jag kompenserar dig härifrån med kyla. 
Eller tvärtom. 

Om jag skulle förklara hur jag kände hade jag sagt att det bara är du som får mig att känna. 
Precis allt som går att känna.
Och det är okej. 

Jag kan känna så i ensamhet. 
Du förtjänar att någon känner så för dig. 
Alla förtjänar det under en livstid. 

Att en enda person kan brinna och låta sig brännas så för någon annan. 

söndag 7 december 2014

Och det gjorde du precis

Det skulle betyda någonting,
ikväll skulle vara betydelsefull.
Nästan overkligt. 
Istället ligger dina dofter över kroppen
och dina ögon har borrat hål på allt jag är. 
Jag vill ta dig i handen
och aldrig släppa. 
Jag är ledsen för att jag lät dig släppa mig. 
För vad är poängen utan dig? 
Det skulle betytt någonting annat,
men ingenting betyder någonsin någonting annat. 
Allt handlar alltid bara om dig. 
För att av alla reaktioner i världen
så är effekten störst av dig. 
Ruset högre, höjden högst. 
När du tar i mig så är det som att jag vet
att vad som än händer,
från och med nu och för alltid,
så kommer det inte att räcka. 
Inte om du släpper min hand
och går åt andra hållet. 
In i någon annans rum,
in i någon annan. 

onsdag 3 december 2014

På djupet

Jag skriver när jag är ledsen, det är så det alltid har varit. Det är då du får liv, det du gjort och sagt. Och på samma gång är det alltid du som gör mig ledsen. Ond cirkel. 
Jag saknar dig. Jättemycket. Jag saknar att vi andades i samma takt och tänkte samma tankar. 
Det värsta är att vi kommer ses igen, vi kommer vara. 
För vi är likadana du och jag. Vi är oinkräktade, för ingen kommer mig på djupet som du. Ingen annan har nyckeln till det där allra sista och mest svårupptäckta med mig. Du har hittat mig på varje gömställe, du har varit i alla hörn. Sett det jag dolt och stannat för att pussa. 
Och jag har varit hög, stannar alltid hög med dig. För dig. 
Vi är likadana du och jag. 
Och jag kommer alltid att behöva dig.

lördag 29 november 2014

Varför är det dig jag tänker på? 
Varför nu?
Du har ju blivit stor, så mycket äldre på ett år. 
Ett enda år och nu är du vuxen plötsligt. 
Saknade dig inte förrän jag såg dig. 
Och nu kan jag inte sluta sakna.
Du är finare i mitt huvud. 
Tid har en tendens att göra allt luddigt. 
Fan vad fin du är.


måndag 24 november 2014

Ingen utan dig

Jag är ju kär i dig.
Hur kan du inte veta det? 
Hur kan du ignorera det? 
Hur kan du kontrollera det? 
Hur kan du sväva iväg sådär?
När jag skriker och svär.
Hur kan du bara lämna mig här? 
Jag är ju kär i dig. 

lördag 22 november 2014

Jag gör vad jag kan med det jag har.

Du kan göra vad du vill. 
Jag väntar på dig. 
Jag vet inte när du kommer.
Men jag väntar.
Tills tiden är rätt. 
Tills du har andats ut henne.
Gjort dig av med sorgen.  
Tills du kan andas in mig. 
Tills jag får ge dig allt jag vill ge dig. 
Tills du är öppen för det.
Vad skulle jag annars göra? 
Det är ju du. 

Det är ju du. 

fredag 21 november 2014

På 810:an

I skuggorna av dig. 
Och hur ska jag förklara? 
Det som jag ser. 
Och som de andra missar. 
Och jag kan inte säga. 
Inte få dig att förstå. 
För jag älskar dig för mycket.
För att du ska lita på det jag säger. 
Det känns som att jag har allt ansvar.
Ingen makt.

Du andas.
Det är knäpptyst.
Men du finns och jag lyssnar.
Är bredvid dig. 
Skulle kunna lägga handen.
I ditt hår. 
På ditt lår. 

Och det var du. 
Som exploderade. 
Över hela mig. 
Som gjorde destruktivitet fint. 
Som drog linjer. 
Mellan prickarna.
Jag begraver ansiktet. 
I din hals. 
När du håller om mig. 
Även om det alltid är. 
För att säga hej då. 
Det är lycka att få nudda.
Och du känner det också. 
För du håller kvar.
En sekund för länge. 
Men det räcker.

Jag är din nu. 
Har alltid varit.
Kommer alltid att vara. 

måndag 17 november 2014

17.11.14

Du vet ingenting. 
För du blundar. 
Som en staty. 
Inga känslor.
Så har du valt att ha det.
Efter henne. 
Före mig. 
Framför mig. 
Bara sorg. 
Vilandes. 
Fast aggressiv. 
Över din yta. 
Kommer.
När du sover.
Så du sover inte. 
Du vill inte skada.
Inte dig själv.
Skada inte dig själv. 
Jag ber dig.
Att se mig. 
För jag ser dig. 
Jag vill att du ska gråta. 
För jag vet att du är ledsen. 
Och när man är ledsen... 
Då gråter man. 

torsdag 13 november 2014

Hunger

Och du hörde av dig igen.
Som du alltid gör. 
Och jag gör allt för dig.
Släpper allt för dig.
Skriker för dig.
Och skriver om dig. 
Slängde telefonen i väggen för dig.
Efter ditt sista sms. 
Som en sten på golvet.
Aldrig mindre.
Aldrig så osynlig.

Säger att jag inte passar i vitt. 
Att det är därför jag aldrig tar på mig vita tröjor. 
Men det är för att jag stänger in mig och gråter ibland. 
Mascara syns inte på svarta kläder. 

Så nära dina läppar. 
Men att luta mig in är förbjudet. 
Du hade sagt att det var dumt. 
Och kanske. 
Men förmodligen inte. 
Jag gillar inte att bli kallad någonting.
Men du får kalla mig vad du vill. 

onsdag 5 november 2014

Överallt

Det är som att släppa in sol, sättet du biter dig i underläppen och så som dina vilda ögon tittar och ser saker som alla andra missar. 
När jag var liten tog morfar med mig till en skog full av gläntor med vilt vuxna vitsippor. Jag la mig ner bland blommorna och försvann. Jag kommer ihåg morfars skratt och skenet mellan grenarna på träden. Och du. Fast jag inte träffat dig än. Fastän jag var fem och du kom sjutton år senare. Så var du där, med dina vingar och ditt sätt att se på världen. Redan då min bästa vän, redan då min räddning om en sådan finns. 
När du rör mig saktar tiden ner och jag räknar dina ögonfransar. Det tar all kraft jag har för att inte kyssa dig, för att låta sekunden då du nuddar mig, den som känns som en evighet, gå obemärkt förbi. 

tisdag 7 oktober 2014

Hemma

Jag blir ledsen när de säger att jag måste skilja på drömmar och verklighet. Verkligheten är kylig och hård, drömmarna är mjuka och lovar någonting annat än det här. Det är höst nu och jag saknar dig. 
Vet du hur livet ser ut ovanifrån? Hur vi rör oss och hur tiden ibland står stilla. Eller rättare sagt hur man kan se på någon vars tid står still. 
Jag är så stilla med dig, vilket är konstigt för du lyckas ändå väcka varenda droppe blod i mig. Rus och abstinens. 
Du är substansen ingen varnade mig om. 

tisdag 30 september 2014

Den 14:e januari



Snälla se mig, jag hatar när du inte ser mig.
Speciellt när du tittar rakt på mig. 
Jag vill veta vad du tänker, jag vill känna dina händer. 
Lägga huvudet mot ditt bröst och höra hur du andas. 
Jag vet inte ens hur du ser ut, vet inte om jag ser dig. 
För mig är du bara vacker, oavsett vad vacker är. 
Vi stod där i hallen och höll i varandra, tog i varandra, tog farväl av varandra. 
Du höll i mig på avstånd, armarna sträckta med händerna på mina axlar. 
Förlåt, förlåt, förlåt. 
Dina ord, de jag aldrig kommit över. 
Från doften av din kropp, värmen utan tröja. 
I slutet var du bar, din överkropp och dina känslor. 
Förlåt. 
Världens mest laddade ord, för det betyder misslyckande. 
Att vi missade, misslyckandes. Du och jag. 
Fast jag älskar ju dig, du kände nåt för mig. 
Du släppte mina axlar och sjönk tillbaka. 
Greppade min jacka och drog mig till dig. 
I din hall, inget ljus, vinter både ute och inne. 
Jag tror inte att jag grät, accepterade. 
När vi stod så nära, dina läppar mot min panna. 
Händerna i håret. 
Jag drog in dig, har alltid blivit så hög av dig. 
Förlåt, en viskning den här gången. Förlåt. 
Sluta säga förlåt. 
Som om vi gjort något fel, som om du ångrar. 
Snälla ångra inte. 
För du är fortfarande det största som nånsin hänt mig. 

lördag 27 september 2014

Får ingen luft

Jag tittar på dig, sitter med båda fötterna på mitt iskalla golv. Fönstret är öppet, snart vinter nu men jag stänger det inte. Du sover. På mage. Fortfarande lite solbränd. Dina axlar är bredare än midjan och det syns att du tränar dina armar. Händerna under min ljusrosa kudde. Lätta andetag, bara ryggen som rör sig.
Jag biter på naglarna och mitt mörka nagellack är skavt. Om du varit vaken hade du sagt att min blick var sådär tom igen, glansig. Jag känner att den är det, vet inte riktigt vad jag tittar på. Något slags mellanrum, jag tittar på ett mellanrum. Försvinner in i det, känner inte ens att mina fötter är kalla. I din vita t-shirt, röda trosor och mitt mörka hår.
Du är den vackraste jag vet, men jag kan inte känna. 

onsdag 24 september 2014

The power of you

Porslinshy, glaskropp. Så bräcklig, för det är stort och du känner dig oviktig. Bortglömd.
För mig är du himlen, obegränsad och stjärnklar. Om du kunde tro på dig själv som jag tror på dig hade du kallats högfärdig. Så jag tror på dig, okej? För jag kommer inte kunna fortsätta kyssa främlingar och låtsas att det är du.


Att komma ihåg

Om det inte är viktigt så gör dig av med det.
Om du inte gör dig av med det så är det viktigt.

tisdag 16 september 2014

Jag vill lära mig att hata dig, fastän det är fult att hata. Jag vill utsätta mig för dig tillräckligt mycket och lära mig för mycket om dig. För jag hoppas att det finns saker jag bara inte sett än som är hemska. Jag vill att du ska vara hemsk. Det är du inte. Du är inte hemsk, du är fantastisk. Jag hatar inte dig, jag hatar att du är fantastisk.
Vill röra dig och nudda. Men jag gör det för långsamt, håller kvar vid dina fingrar.
Och du vet att det är sorgligt, du vet att det förstör för mig att du är nära. Du vill göra det lätt för mig, hålla dig borta. Men det hjälper inte, det gör det verkligen inte. 

lördag 13 september 2014

Du får mig att förstå varje låt om kärlek som någonsin skrivits och jag har kommit på att om jag ser någonting som gör mig glad och tänker på dig samtidigt så förstår jag också eufori. För att du är finare än alla andra. 

fredag 12 september 2014

Långa nätter

Jag går förbi och du bara sitter där. Du tittar inte upp, fäster blicken i pappret framför dig. Du känner när jag kommer, precis som att jag känner dina vibrationer bara vi är i samma rum.
Du bara sitter där, vid fönstret, nära solen så länge du kan.
Du bara sitter där, felfri och fin. Dina koncentrerade ögon, din balans som jag rubbar.
Du bara sitter där och jag kollar in i rutan för att uppfatta din spegelbild, vill inte skrämma dig. Jag vill inte behöva titta.
Du sitter där, vi är två barn utan hem och jag vill luta mig mot dig.
Det var aldrig meningen, är inte meningen, att älska dig. Det är inte med vilje som jag tittar på dig eller fastnar i orden när jag försöker säga något. Jag kan inte hjälpa att all min inspiration kommer ifrån dig och att jag, nu mer än någonsin, saknar dig.
Önskar att jag fick säga förlåt, men vet inte för vad. För allt? För att jag finns. Det känns som att jag borde be dig om förlåtelse för att jag finns.

lördag 6 september 2014

Du, någon form av solljus trots att du vill vara lika mörk som du känner dig. Du fick bli mitt avslut, farvälet av det här hemmet. Det i raden av X hem som aldrig känts som hemma. Jag vet ingenting om nästa förutom att det är inte är här, ingenting mer än att här och nu inte är bra. 
För att lämna den här staden lämnar jag tyvärr också dig. Ditt mörkaste mörka som ibland oroar mig, din förmåga att förvåna och skrattet som stannar kvar efter att du gått. 
Att du låg här bredvid, den sista natten och dömde mig inte en enda gång.


fredag 5 september 2014

Att vara förlorad och förlora

Vi är så olyckligt kära i varandra, så jävla olyckliga. Ändå drar jag till mig dig och du suger in mig. Jag är viktlös, en fjäder. Du är stark och målmedveten, lite aggressiv. Du. Du säger hoppa och jag frågar "hur högt?"
Men du bryr dig om mig och jag vet det. 

onsdag 3 september 2014

Stockholm

Jag bor här nu, i bruset och ruset. Nära någon slags medelpunkt och jag slipper stå still. Helt nya ansikten och andedräkter. Musik utanför tunnelbanan och eld på vattnet. Jag med min gympapåse och sneakers i en rörig vardag. Älskvärd stress. Fantastisk tid för flyktig för reflektion. 
Jag bor här nu.
Jag vandrar fram och tillbaka, läser tjocka filosofiböcker och dricker litervis med svart kaffe. Pluggar och låtsas vara expert på hur man gör. Köper kurslitteratur och blir glad när läraren ropar upp mitt namn. Jag skriver listor i mitt blanka block och lyssnar på en spotifylista jag döpt efter staden. 
Jag har ett liv här, mer samlat på samma plats än någon annanstans redan. Jag känner att Stockholm är min vän, vill mig väl. 
Det är här och nu som musiken ska fylla min lilla etta med kokvrå. Det är här jag får göra som jag vill och lägga ett pussel som faktiskt kan bli klart. Här finns det inga fiender, bara kärlek än så länge. Och jag ska hålla fast vid det så länge jag bara kan. 

söndag 31 augusti 2014

Hej då.

Det är dramatisk, som alltid med mig. Detta ständiga uppsökande av dramatik. Ängsligheten, kärleken, lusten. Dessa gator som är mina, asfalten, betongen. Jag är arg på dig fast jag älskar dig. Hatar att jag älskar dig, för det gör ont att lämna. Det hugger i magen och jag sover bort den sista tiden med dig. Ligger ner mer än jag står upp, för att jag har riktiga känslor för dig. Vill knarka dig så hårt, fylla upp mig på dig och vara din bästa vän i mörkret. 
Men du dränker mig fina du, stryper alla tillgångar, tuggar och spottar ut. Du är inte bra för mig längre, inte nu. Bara mörk och gåtfull på ett sätt som får mig att bli rädd för dig. Rädd för stunderna med dig, rädd för mig själv och att tiden verkar gå i ultrarapid utan att jag får gjort någonting alls. Sakta men säkert har min kärlek till dig överkommit mig, men känslan är mest bitter och klibbig. Jag ser dem när jag ligger i min säng om nätterna och det som förut brukade hjälpa påminner mig nu bara ännu mer. Är klar här på ett tag och försvinner till ett buller som kanske dövar tystnaden. 
På återseende snart, behöver bara en paus från dig. Föralltid i mitt hjärta Göteborg. 

torsdag 28 augusti 2014

Vid protesfabrikens stängsel

Sitter vid kanalen utan skor. Det är varmt, nästan sommar igen, i förrgår var det höst. Minns när jag satt här för ett år sedan efter att vi dött, grät mot Karins axel och svor att aldrig göra om samma misstag. Jag kallade dig ett misstag. Det var du ju såklart inte. Såna känslor är aldrig misstag. 
Och nu är jag här, den sista torsdagen på länge i den här staden, min stad. Där du finns, där ni finns. Ni som fått mig att bygga upp ett hat mot staden jag en gång älskat. För att ni lever här och för att ni piskat mig till en form jag inte är bekväm med. 
Jag ser er när jag ser lisebergstornet och avenyn. Jag ser er på Järntorget, korsvägen och vid den här jävla kanalen. Det är smutsigt och det är så det ska vara. Och jag vandrar planlöst omkring och tänker på er. Mina sista dagar i Göteborg och jag tänker på er. 

tisdag 26 augusti 2014

Öresundståget

När jag åker förbi din stad vill jag lägga mig ner på tåggolvet och titta upp i lysrören. Jag önskar alltid att slippa se dig på perrongen, men tittar alltid efter ditt blonda hår. Den där frisyren. Alltid. Det är det som påminner mig om att även om ditt nummer är borta, även om jag eldade upp det sista jag hade kvar av dig för längesedan. Så finns du. Staden påminner om det. Påminner om första gången jag åkte hem och du stod kvar med din bil vid Pressbyrån. I ösregn, för det är det vi var. Ett ösregn. 
Jag vet att vi aldrig hade kunnat lagas. Sånt som inte är äkta är svårt att laga. Jag vet att det var för längesen och jag vet att vi inte var tillräckligt nära någonting värt att kalla kärlek. Jag vet att du var ledsen, jag vet att du menar det. Att du inte ville såra mig. Vet att du är en bra person egentligen, vet att jag borde stryka dig från min själ. Ur mitt hjärta. 
Och det har jag nog gjort, glömt dig alltså. Förutom när jag minns att du finns. Alltid vid den där jävla perrongen. 

måndag 25 augusti 2014

En plats för oss

Vi måste ta oss ur det här, måste leva i sanning, måste vakna. För jag skulle kunna fortsätta. Hålla dig nära och smeka ditt hår. Höra dina andetag, låta dig vara snäll och ta hand om mig. Låta dig få småbitar och halvhjärtade skratt. Men egentligen dör jag hellre. Jag blir förr uppslukad av jorden än att leva i förnekelse och lögn. Han finns där och jagar, han andas när du andas. Hans hår är lite mjukare, hans händer helande. Han finns i luften, i marken. Han finns i de vita lakanen och det är hans läppar jag tänker på när du tar i mig.


Serendipity

Egentligen vet jag om att jag borde stänga om dig, inte se dig i ögonen, försöka glömma hur din tröja luktar. 
Jag vet att du är ett mörklagt fönster, men att det är vilt därinne och att din röst är högre än alla andras. 

Vi är starkast tillsammans. 

måndag 18 augusti 2014

I det ljusaste ljusa

Ibland har jag tänkt att det får vara bra såhär, att det räcker. Varken upprörd över mina känslor, eller nöjd. Jag har suttit där några gånger, på en klippa och frusit för att det är skönare att frysa än att vara varm och behöva känna inåt. Det är mäktigt att kunna stänga av, mäktigt att låtsas tills man övertygar sig själv. Men det är mäktigare att förlåta det fula, viktigare att kunna vara ledsen. För det går över, sorgen. Hjärtat har en magisk tendens att läka. Lite i taget, men det läker. En dag vaknar man och förstår att det är mer skadligt att stänga av än att sakna.







onsdag 13 augusti 2014

Redan förlorad

Jag tror att du behöver perspektiv, att ditt hjärta får lite plats att växa. Jag tror att du är för ung för äkta, för ung för stunden, för ung för kärlek.
All kärlek är vacker, det är fint att inte vilja vara ensam. Men du skriker efter nyheter, efter spel och förlorad kontroll. 
När du vill så ska jag sjunga för dig, berätta för dig, omfamna dig. Jag ska vagga din trötta kropp med min och jag ska fylla dina lungor med luft.
Du och jag kommer att flyga härifrån en dag och jag ska hjälpa dig upp om du faller. 
Om ditt hjärta bara ville växa.

måndag 4 augusti 2014

En sol som alltid skiner

Vi stod i en rulltrappa någonstans på Avenyn för att han behövde köpa skor.
Jag hade en gul t-shirt och shorts, han hade solglasögon som jag egentligen inte tyckte om.
Jag gillade inte att han täckte de där ögonen, för jag gillade hur de borrade sig in i mina.
Vi hittade inga skor, men någonting hände den dagen.
Han tog min hand och drog mig med sig. Han kysste mig i pannan där i rulltrappan och vände sig från mig.
Vi åkte neråt och jag la armarna om halsen på honom. Han tog tag i mina handleder och pussade min kind. Jag vilade huvudet på hans axel, kände hans parfym.
Lät hans hand leta sig in under håret.
Och världen var för all framtid lite varmare. 


fredag 1 augusti 2014

Det är OK

Jag vet att du inte hör mig längre, att vi inte talar samma språk. Jag vet att det jag säger går förbi dig och att allt som var fantastiskt redan känns gammalt och trist. Jag ber dig inte om någonting egentligen, kommer inte att kämpa den här gången. Jag kommer inte att ringa dig, kommer inte ta vägarna förbi.
Grejen är att solen lyser lika starkt, himlen är lika blå. Jag är precis lika vaken, kan precis lika mycket. Jag glömmer inte orden utan dig, tappar inte kontrollen. Jag slutar inte finnas, jag dör inte av sorg.
Bara jag kan ge dig makten, bara jag kan lyfta dig. Bara jag kan få mig själv att vara precis lika bra som förut. 

torsdag 31 juli 2014

Han som byggde det här

Jag kommer att berätta för den som vill höra om hur det kändes när han greppade handen. Hur hans fingrar smekte mina, en i taget och hur han sedan släppte. Hur han tog tag i båda mina axlar och höll mig på en armlängds avstånd. "Får jag se på dig?" sa han och backade lite till. Jag slog ner min blick och håret föll över ansiktet. En sekund senare höll han min haka mellan tummen och pekfingret, drog upp mig på mina tår i sommarnatten. För att möta honom på mitten och fastna med mina läppar på hans, med mina armar runt hans hals och hans stora ögon stängda. Med enstaka bilar och sommargryning, som om resten bara inte fanns. 


onsdag 30 juli 2014

Vadsomhelst kan hända

Jag tror att man aldrig kan förlora en äkta vän.
Jag tror att förnekelse har ett slutdatum.
Jag tror på att ge sig själv utrymme att växa.
Jag tror på att kasta sig in i någonting om det är någonting som gör en lycklig.
Jag tror på att man får tillbaka det man ger.
Jag tror på att man kan känna sig odödlig och att den känslan kan sitta i länge.
Jag tror att riktig kärlek är enkel.
Och jag tror att jag kommer att se tillbaka på livet om ett år och vilja ge mig själv en kram.





söndag 27 juli 2014

Historia

Det finns dagar när jag saknar dig, när jag fastnar i en rörelse som är så du att jag inte kan komma på någonting annat att tänka på. När det bara är ordlöst och tanklöst. Du.
Ibland kan jag säga "det var så typiskt honom" och skratta lite. Men egentligen känner jag dig inte mer än du känner mig och du vet inte vem jag är eller vad jag kan. Fullständigt ovetande, men jag vet att du tänker på mig ibland. Jag vet att mitt nummer finns där bland alla andra. Kanske under ett annat namn, men det finns där. 
Jag skriver det här för att du ska förstå hur allvarligt det är att inte vara försiktig med känslor. Jag vill trycka på hur magiskt det kan vara när man ser in i vissa människors ögon, hur vackra vissa människor faktiskt är. Jag vill att du ska veta hur det känns att vakna bredvid en kropp som du kan lika utantill som din egen men vars yta är mer elektrisk än någonting annat. En människa vars tankar förundrar dig, som är så intressanta att de skrämmer dig. Jag vill att tanken på att du aldrig får ta i den där kroppen, smeka den där kinden eller höra den där rösten ska få dig att vilja sluta andas. Och jag vill att du ska viga ditt liv åt att alltid få känna så, alltid få vara kär, veta vad magi är. 
Jag kan inte räkna, är dålig på geografi och mitt lokalsinne är skrattretande. Jag kan inte grilla kött, har inget tålamod för minigolf. Mina tankar är inte alltid de mest logiska, jag gråter när jag blir arg istället för att skrika. Ibland blir jag tyst när jag tänker på livet, ibland blir mitt humör likadant som låten jag lyssnar på. Jag skrattar åt allt när jag är trött, fånler åt människor på gatan som jag tror behöver glädje. Jag kan inte ljuga utan att få dåligt samvete, jag kan inte trolla. Men jag vet vad magi är, jag vet hur det känns. 
Det är fantastiskt. 


Puss

Öppna ögonen för nytt, se på sanden under fötterna. Känn på vattnet när det är kallt, hoppa i fastän du kommer att frysa. Sätt båda dina händer bakom min nacke, våga se vilken färg jag är. Vilken du är. Var inte rädd för vad som kan gå fel, var ledsen för det du glömde bort att göra. Eller glöm helt enkelt inte bort att göra det.
Välj vem du vill vara och tappa inte bort sånt som gör dig glad. Tappa det inte bara. Spring mot någonting, inte från. Älska dig själv, förlåt dig själv. Sluta aldrig, snälla sluta aldrig.

torsdag 24 juli 2014

Hädanefter

Det ger mig rum att tänka och att inte tänka alls. Ditt leende, din doft. Jag tittar dig i ögonen och behöver inte mer. Det är bra så, det räcker med att du ligger på en armlängds avstånd och andas. Koncentrationssvårigheter och lugn på samma gång. Jag vill bara vara bra för dig.
Kanske är du bara vinden, kanske otillgänglig och alltid långt ifrån där jag är. 
Jag tänker på Bali, på tiden när jag levde mitt liv på en strand och mitt största bekymmer var om jag hade tillräckligt med solskydd i håret. Jag tänker på kvällarna i Singapore, den där fuktiga värmen mitt i natten och att vi gick på bio varje dag. Promenaderna bland sommarvillor och höghuskomplex i vita converse och jeansshorts. Jag saknar parkerna vi alltid åt lunch i och pappersmuggar med mitt namn på från otaliga Starbucks. Jag kommer ihåg känslan av att springa barfota genom monsuner och att våga göra allt eftersom det saknade konsekvenser. Bokaffärerna med livemusik, gatumusikanter i Byron Bay och tropiska stormar. Jag minns maten och att aldrig riktigt bo på ett och samma ställe. Jag minns alla nya ansikten och hur människor man känt i en sekund var ens allra bästa vän. Jag tänker på hostelen med hål i väggarna, alla konstiga butiker och all frozen yoghurt på Sydneys gator. Jag tänker på konstiga djur och surfbrädor, på att jag i flera månader av mitt liv aldrig hade på mig långbyxor och att blomkransar på huvudet hörde till vanligheten.
Jag kommer ihåg mina fjäderextensions i håret, min gyllenbruna kropp och det faktum att jag slutade drömma på svenska. Jag kommer ihåg hur jag tog springturer längs hamnen och satt på piren i St. Kilda och läste Fifty Shades of Grey. Tid som springer iväg. 

onsdag 23 juli 2014

Första dagen i livet

När jag var sexton träffade jag min första kille, han hette (heter väl fortfarande) Daniel och var lika gammal som jag. Kär? Nej, det var långt ifrån det. Det var den tiden då jag misstog nervositet och obekvämlighet med kärlek. Den trenden höll i sig ganska länge sen och förresten så tror jag att kärleken blir mer "riktig" för varje gång den slår till.
Daniel och jag var iallafall ett par i cirka fyra veckor, sex om man räknar mina två veckor i Spanien under tiden. Vi sågs och var nervösa, hade bara indiemusiken gemensamt och pratade väldigt lite.
Det största projektet för oss var Way Out West i början av Augusti, men en dag innan festivalen drog igång gjorde han slut över sms. Han sa att det blivit för seriöst och att han inte trodde att han skulle ha tiden. Mitt liv påverkades inte avsevärt av att vi inte sågs några timmar var femte dag utan att höras däremellan.
Jag gick utan honom på festivalen, brände en CD med "vår" låt och la den i hans brevlåda. Jag hörde låten igen idag när jag cyklade till jobbet och ville inte att minnet skulle förloras i allt som efteråt känts så mycket större. För det har hänt så mycket sedan, som gjort att jag verkligen tror på en ännu större kärlek nästa gång.
Till "First day of my life" med Bright Eyes fick jag en slemmig kyss av honom i hans föräldrars källare. Och sen har det bara blivit bättre. 



tisdag 22 juli 2014

Musiken

Att veta vem jag är i mig själv är det svåraste som finns. Att lyssna till andra och förstå hur andra känner, men inte låta det påverka vad jag egentligen tycker. Att låta mina tankar vara mina och oberoende. Ibland kan jag fastna i en och samma låt i flera timmar och jag går fort, utan mål, tankspridd men tanklös. Genom stan eller skogen. Jag bara är. Eller så är jag låten.
Jag älskar de stunderna, det är sällan jag gör så nuförtiden. Det är att tappa bort mig, men också att komma i kontakt med en frekvens av mig själv som är helt fri från yttre påfrestningar. Det finns bara musik och sol, mark under fötterna. Inga måsten, inga krav, ingenting någon annan vill få mig att känna. Jag bara är det jag är och känner det jag känner.
Jag har en lista med låtar som jag döpt till "Sorglös". Och jag har lovat att bara lyssna när jag är just det, för det är då som låtarna blir levande. 



måndag 21 juli 2014





Att få skratta åt sig själv.
Till ljudet av hans röst.

Tillåtas ha fel. 
Vara till hans tröst. 

Alltid vilja röra. 
Ryckas upp ur snö.

Att väckas upp till liv. 
Med tron att aldrig dö.

Enbart i ett ljus.
Det här är väldigt stort. 

Går igenom stan. 
Undrar vad jag gjort.

Saknar mina ord. 
Tagen i en trans. 

Andas in hans skratt. 
Vill bara vara hans. 

söndag 20 juli 2014

Tillsammans är vi vackra

Han undrar vem jag skriver om och jag svarar så ärligt jag kan. Jag vet inte varför vissa historier har fastnat eller varför jag minns saker som spelat över för längesen. Jag vet inte varför han får mig att vilja att livet började nu.
När jag ligger där bredvid honom går det långsamt. Tiden försvinner men jag hinner ta hundra andetag bara han rör sig en millimeter eller skrattar. Han är ett lejon. Snabb, dödlig, vacker. Jag beundrar hans profil och hur hans ögon blir stora när han pratar om viktiga saker. Fast jag tycker att allt med honom är viktigt. Varenda liten känsla. Varje litet ord.






fredag 18 juli 2014

Att träffa någon annan

Malin säger att jag måste lära mig att gilla att bli omtyckt. Hon säger att det roliga i att jaga något utan känslor, för en person med mycket känslor, måste vara uttröttande. I slutändan är det ju ganska meningslöst och om man faktiskt skulle komma fram till någonting så skulle det väl ändå vara tråkigt.
Jag tror ju på att vi hamnar där vi ska ändå, att jag gör det. Så varför har alternativet "bara vara omtyckt för den jag är" aldrig lockat? Förrän nu då, när jag låter honom säga att jag är bäst utan att springa åt andra hållet. När jag låter det vara enkelt för att det är enkelt, inget annat. 

reflektion

Om ett träd faller i skogen och ingen ser eller hör det falla, föll det då? Om någonting inte går att ta på, finns det då? Om en annan människa existerar utan livstecken, lever personen då? För ibland så låtsas jag att han inte gör det.

Det var lika varmt, den dagen, som i förra veckan. Men så är det ju ungefär ett år sen också, värmeböljan kom lite senare i år.
Hans lakan var mjuka, inte alls prassliga som de brukar bli när man precis tvättat. Hans persienner var uppdragna och det var svårt att veta om klockan var sex eller om vi sovit bort halva dagen. Han låg bredvid mig med rufsigt hår och bruna armar. Inte vaken och inte på väg att vakna heller. Bara att byta ställning i sängen kändes svårt, jag ville titta på honom lite till innan han öppnade de där isblå ögonen. Sen gled jag nerför sängen och lämnade rummet. Gick in i badrummet och tog bort gårdagens smink.
Såhär i efterhand tänker jag att han inte hade brytt sig om mascaran under ögonen eller mitt trassliga hår. Och att min vilja att vara fin för honom bara lämnade honom att vakna upp ensam. Jag förstår nu att det var därför jag var där, för att hålla om honom på natten och ge honom någon att ta hand om. Så synd bara att jag ville ta hand om mig själv, så synd att jag var så kär i honom att jag glömde bort att ge honom en kropp att vakna upp bredvid.  

Äntligen

Jag tog fel spårvagn och hamnade någon annanstans än där jag skulle. Det gjorde inget, jag var elektrisk. Jag var ensam på hållplatsen, kände mig strypt och övergiven. Du, det handlade om dig. Det har inte alltid handlat om dig, men då handlade det om dig. Då och en stund efter det. Jag lät dig komma så nära, men framförallt så hakade jag upp mig på en kropp utan hjärta, en rädd person. För ja, du var rädd, är rädd, är svagare än vad jag är. Låt mig minnas det där fina, som faktiskt var ganska längesedan nu, för det är allt vi har. Det är allt vi är. Bara en liten explosion. Ett litet utbrott som lagt sig, ingen fick men för livet. Alla kom därifrån med livet i behåll.

lördag 12 juli 2014

Losing sleep

Jag vill att du ska lägga dig i vad jag gör på nätterna, vill att du ska ligga vaken och undra. Jag vill att du ser på henne och saknar mina ögon. Jag vill att du ska se mig i någon annans rörelser och höra mig i andras ord. Jag vill att du ska ramla och inte komma upp. Jag vill att du ska må som jag har mått, gråta för att du inte vet och sluta känna för allt som någon gång haft betydelse. Jag vill se dig ligga där på gatan, full och utan hem. Jag vill att du skalar av dig själv tills du är naken, tills varje centimeter av din hud är avtäckt. Jag vill att du vaknar upp på natten och undrar vem jag är nu, att du känner dig ensam och förrådd av allt du nånsin älskat. Jag vill att du mår illa av dofterna jag använt, blind av allt som påminner om mig. 
Jag vill att du åker ut till havet och sätter dig där. Jag vill att du stannar för att du tror att vågorna ska lugna, vill att du ska inse att det inte kommer hända. Jag vill att du sätter dig i bilen och åker hem lika tom som när du kom. Jag vill att du ska känna att du inte har någonting att stå på, att marken är ett hål och att du inte kan flyga. Blöta vingar, som att meningen med att du ens andas blivit tagen. Jag vill att du ska hata dig själv klockan 02.34 när du fortfarande inte lyckats somna. Jag vill att du ska minnas och oroa dig över nästa år. När du känt någon som aldrig någonsin igen kommer låta dig komma närmare än en kontinent ifrån henne. 

fredag 11 juli 2014

Kyligt

Jag känner mig oinspirerad att skriva, kanske för att jag behöver nya källor att bli alldeles varm av. Jag känner mig långt ifrån allt annat, som en heliumballong över Liseberg som nåt stackars barn släppt taget om. Jag vill komma härifrån. Från trädet jag har trasslat in mig i. Men det är en hårfin gräns innan man stiger på en för hög höjd, tar sig vatten över huvudet och smäller. Jag vill inte smälla än.
Det känns som att jag har en hel sanning framför mig. Svart på vitt, fastän jag inte tror på sånt. För finns det egentligen en sanning? Känslor är som fingeravtryck.
Och vad gör man när känslorna inte matchar? Vad gör man när sånt, som för andra flyter upp till ytan och försvinner, blir till stenar i skorna för mig?
Hur fick du komma så nära, hur kan du ha fått beröra? När du aldrig tänkte stanna, när du bara lämnade stenar?
Det var längesen jag kände för dig, älskade dig, ville uppfylla allt du någonsin drömt om. Det var längesen du var solen och havet, längesen du satt i soffan med mina ben i ditt knä och sa att du var lycklig. Det var årstider sen vi höll i varandra och varje gång det haglar tänker jag på dig. Det finns saker som bara inte dör, sånt som inte suddas ut.
Du och jag kommer aldrig att vara, jag bara önskar att jag kom ihåg dig som solsken och inte hagel. 

tisdag 8 juli 2014

Den sista biten

Jag kommer att lämna tillbaka det sista av dig, för jag har en grej kvar. Jag sparade den för att vara säker på att det aldrig riktigt skulle byggas en vägg mellan oss. Jag kommer att lägga den sista biten i händerna på dig och jag kommer att ta farväl. Farväl till all destruktivitet och alla hopp om att du skulle ändra dig. Jag har aldrig riktigt vetat vad jag skulle göra om du gjorde det ändå, jag hade inte stannat för dig.
Jag hittade den när jag städade, av en slump så föll den ur en vas och vem vet varför den låg där.
Hursomhelst kommer den komma och jag föreslår att du tar in betydelsen av den, frågar vad värdet av den var för dig. Jag kan inte behålla den för det påminner om någonting som jag hatar att förlora. Det påminner mig om att det är över och om att någonting som var så fint och äkta egentligen bara var lögner och tidsfördriv. 

måndag 7 juli 2014

Jag vill skriva om er för att jag i mörkret kan se ljus. Era mjuka kinder och skratt, för att jag kommer ihåg hur det känns att hålla i er. Jag vill skriva om sånt som ni kanske glömt, för att jag vet att ni läser och för att min värld ska byggas på fina minnen. Sluta ifrågasätta mina motiv, man kan älska på så många olika sätt. Jag kan riskera utan att vara riskfull, vara barnslig utan att vara oseriös och smart utan att vara logisk. Jag kan spela med utan att vara taskig och gråta utan att gå under. Jag kan våga utan att vara dum. Älska utan att vara kär.


söndag 6 juli 2014

Oundvikligt

Vill du sluta gå här utanför. Jag tittar ner och du går nedanför mitt fönster. Jag ville ringa dig och säga att jag ska åka och behöver träffa dig först. Jag vill ringa och berätta att jag kommer att sakna dig mer än någon annan. För att även om du inte deltar så är du alltid här. Även om du har glömt vem jag är så ser jag dig gå förbi.
Du är det vackraste jag sett, den finaste som någonsin blåst liv i mig. 
När jag tänker på dig rör sig hela världen och jag kan känna det. 
Men så går du här utanför och du tittar inte upp.

fredag 4 juli 2014

Att konstatera

Vi tillhör bara skuggorna ikväll. Är bara avbildningar utan ansikten. Svarta om än genomskinliga, mot väggen av huset ser man oss inte. 
Vi går vid sidan av varandra, håller hårt i varandras händer för att bevisa för världen att vi hör ihop. För att lura oss själva att vi är lyckliga och fina ihop. Händerna som en gång passade har vuxit ifrån varandra, att hålla i dig känns ostabilt och klumpigt. Jag håller hårdare än vad du gör men när jag släpper fångar du upp mig. Vi tittar inte på varandra, inte ner på händerna. Jag fryser och du ger ingen värme. Jag är inget träd, inte rotad i marken som du skulle vilja. Du tycker inte om det mest utmärkande hos mig, jag vill stundtals sparka liv i ditt bröst, stundtals vill jag lämna dig ståendes på gatan. 
Jag borde förstått här var vi var på väg, eller inte på väg. Att nästan älska dig var aldrig lika härligt som när jag nästan älskade de andra. När allt handlar om att vilja ha någonting som inte går att få.
Frustration, manipulation. 
Spelet som jag aldrig kunnat spela, känslorna som växte upp i himlen åt hundra olika håll och kontrollen som aldrig fanns. 
För jag är inget träd och du är ingen fågel. 

Tar kärleken någonsin slut?

Vi har pratat om det förut, hur jag räknar tid. Att det inte är som alla andra räknar den, att det finns sånt som måste lämnas regelbundet. Sånt jag blundar och släpper taget om som om det aldrig haft ett värde och sånt jag håller fast vid som om det gällde livet. Jag kan inte förklara vad som avgör vad som stannar, det är som att försöka förklara själva tiden. Kommer det någonsin att finnas en lucka och kommer vi alltid att älska varandra? Jag har delat in mitt liv i sex delar. Du är min svaghet fortfarande, en spik i min häl, en flis mitt i handen. Det du gjort med mig har inspirerat till vad som är på väg och även om du verkar ha blivit någonting jag är för fäst vid för att släppa, så ser jag fram emot vintern när du bara har en plats på hyllan.


torsdag 26 juni 2014

Vem är du nu?

Gick förbi dig idag, där du bor och jag var tvungen att gå så nära att jag såg ditt namn vid dörren. Räknade bokstäverna, strök med tummen, kom ihåg hur jag brukade stå där ute tills jag fick koden. Var på väg hem från någonting helt annat, men stannade hos dig. Tänkte på dig. 
Du var mitt livs första smäll, som Big Bang, en hjärnskakning. Min första. 
Och när jag gick därifrån, tog ett steg bort från där jag brukade stå, när jag kollade bort från namnet som fortfarande ekar i mitt huvud för ofta, så står en genomskinlig person kvar och väntar. Förevigt kvar i vad vi gav upp för längesen.



onsdag 25 juni 2014

Val och kval

Jag är inte trasig, frasen som användes ganska flitigt efter dig. Jag är fortfarande hel, en hel person med hela tankar och hela känslor. Jag är inte trasig.
Ändå låg jag där, när jag kom hem från jobbet la jag mig bara ner på parkettgolvet och tittade upp i taket. Jag satte på den sorgligaste musiken, med de sorgligaste texterna, bara för att locka ut all gråt med en gång. Sparka på mig själv för att allt skulle göra så fruktansvärt ont och sen gå över. Det lämnade du mig med.
Men nu, nu är jag inte sprucken eller rädd för dig. Jag är inte rädd för mina känslor gentemot dig, jag går inte hem och lägger mig ner på golvet. Jag straffar inte mig själv för någonting du gjort, gråter inte längre över en förlorad vänskap.
Det finns något nytt i luften, nya vägar att gå. Det finns stjärnor på himlen utan moln som täcker och du är nu ett minne av någon som jag åt frukost med en gång för längesen.
Jag säljer mina ägodelar, vill inte äga, vill lossa varenda ankare och finnas till enbart som en fjäder i luften som aldrig faller till marken. Det här kommer att bli det största och bästa jag någonsin gjort.





måndag 23 juni 2014

Man måste dö några gånger

Det är ju det här med visdom, att tänka strategiskt och smart, kunna se några steg i förväg och planera för att inte skada sig själv eller andra. Det är det här med tolerans, vad som ska tolereras, inte tolereras och vad man ska förlåta i slutändan. Det handlar om vilka strider som är värda att blöda lite för och det handlar om stolthet. Det gäller att sätta sig själv först för att om man inte själv är lycklig kan man inte heller göra någon annan lycklig. Man kan inte älska på ett vackert sätt innan man lärt sig att älska sig själv. Man kan viska fina saker i någons öra, men precis som bilder säger handlingarna mer än ord. Om man älskar så stannar man kvar. Älskar man på riktigt så är man inte rädd för kärlek.
Så det gäller att vara smart och hålla ihop sig själv länge nog för att hitta saker som fungerar som lim. Som varma sommarkvällar, frukost i en park, kustpromenader med skrattande vänner och att äntligen göra någonting som uppfyller fantasin om vem man är.
Håkan säger "Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din". Jag säger "Jag vet att jag inte är din, men jag vet vem jag är". 

fredag 20 juni 2014

Midsommar

Det är som att bita sig i läppen eller bränna tungan på riktigt varmt kaffe. Du, du är precis som det. Plötsligt dyker du upp i telefonen och jag reagerar genom att lägga ner den och backa långsamt därifrån. Jag är inte redo för dig, var aldrig redo för dig och kan heller inte låtsas. Inte med dig.
Om ett tag är vi båda där vi ska vara, vi älskar det vi ska älska och det är då vi hittar varandra. 
Det är midsommar och du är långt borta, men det finns ingen annan som är så nära som du. 

onsdag 18 juni 2014

LODJUR

Jag har aldrig riktigt reflekterat över att jag varit någons största intresse. Att någon tagit en omväg hem från skolan för att träffa mig i fem minuter på jobbet och köpa en kaffe. Jag har aldrig, i den stunden, känt lycka över att vara omtyckt av någon. För just då har jag varit rädd. Rädd om mitt hjärta och rädd om ögonkontakten. 

Över cafédisken räckte jag honom en take away-mugg med en americano gjord på bryggkaffe istället för tevatten. Över disken lät jag min hand ta på hans och jag log fastän jag försökte låta bli. När man inte kan undvika att visa tänderna för att man är så glad, så har jag alltid känt för honom. Och då var vi kids trots att det inte var så längesen. Då var vi en krock waiting to happen, en resa som jag tror betytt lika mycket för honom som för mig. 
Bara att han kommer att förstå detta sen.
För han darrade lika mycket som jag, hans mjuka hy var lika varm och han rodnade lika mycket. Hans hand höll tag i min lika länge och hans kyssar var lika intensiva som mina. Han brann för mig lika mycket, även om elden var begränsad och lämnade märken över hela min kropp. Och då undrar jag ju såklart, varför vet jag detta nu? Varför kände jag något annat då?

måndag 16 juni 2014

Higher

Jag ska sätta mig ner en gång. Eller springa genom skogen och låta grenarna slå mig över kroppen. Någonstans utan mål eller mening. Jag ska gråta ut verenda sorg jag sparat på, tyst må mitt allra sämsta för att skapa plats åt mitt bästa. Jag ska minnas för att glömma, dö för att födas om.
Jag ska minnas allt det fina, minnas varje dubbelslag som hjärtat gjort och tillåta mig själv att hata för att kunna älska. 
Jag ska minnas din ångest, ditt dåliga samvete och jag ska försöka förlåta. Jag ska minnas den du är för att verkligen förstå att vi aldrig var menade att vara. Jag ska minnas det du gjort, allt istället för bitar. Jag ska minnas att verkligheten är större än det jag skriver här. Att du är mer än vad jag minns och att det finns sånt som var mindre vackert och mindre okomplicerat än vad jag får det att låta. 
Jag ska minnas stunderna av synkroniserade pulsar men inte glömma bort hur ont det gjorde när valde bort mig. Det kommer aldrig att vara ogjort. 

Skogsbrand

Kärleken är en eld, jag gillar den liknelsen till viss del. Jag gillar att den sprider sig och att allt står i lågor, att röken sticker andra i ögonen för det är bara ett bevis på att man nuddar vid något fantastiskt. Jag har inte brunnit som många runt omkring mig har, jag brinner för många andra saker men inte ännu på det sättet när det kommer till kärleken till en person som inte hör till min familj.
Jag tror att jag är kräsen, men jag nöjer mig inte. Jag tror inte att det är bra att nöja sig. Jag hittar småfel för att det inte är rätt. För när någonting är rätt (och jag tror verkligen på det här) så vet man det och då spelar småfel absolut ingen roll. 

söndag 15 juni 2014

Solsken

Idag känner jag inte ens lite för att skriva om dig, känner inte för att ge dig något utrymme i den här dagen. Förutom det där. 
Jag fick en kyss idag. Och sen en till. Totalt åtta, total lycka. Var har alla dessa vackra människor varit i hela mitt liv? Var har den här känslan varit? Jag är också för första gången helt medveten om att det som varit tidigare har fört mig framåt. För det finns ingen annan väg än framåt.

onsdag 11 juni 2014

Sorgligt

Som scener ur en film igen.
Min film.
Så himla Hollywood.
Hans sista avtrubbade avsked.
Och mitt försök att lämna allt.
Vackert avklingande på ett rosa papper vid sängkanten.
Det måste vara slut på alla sätt.
För hans ord i natten är det enda som når in.
Och så kan det inte vara. 

måndag 9 juni 2014

Idioti

Jag väljer mina ord väl för jag vill inte såra. Vill inte skrika, vill inte strypa dig, vill inte kasta saker, vill inte bry mig.
Jag vill inte bråka, inte se dig gå under, vill inte försvåra. Jag vill inte ha dig nära, vill inte kännas vid dig överhuvudtaget. Du fattades mig och just nu förstår jag inte varför. Just nu tycker jag lite synd om dig, är inte avundsjuk på det liv du lever. Jag skulle vilja stänga en dörr om dig för jag vill inte alls just nu. Vill inte andas din luft, vill inte minnas att du rört mig. Just nu vill jag att du ska gå åt ditt håll och radera det som finns kvar av mig hos dig.

Jag känner ingen längtan efter dig längre, känner inte att du var så speciell till att börja med. 
Jag vill inte boxa dig i magen längre, för man boxar inte barn. 

Äkta kärlek

I havet av älskande människor. Tusentals. Tiotusentals. Med händerna i luften och ögonen stundtals slutna, i full extas och fullkomlig trans.
De, vi, ni, han.
Alla på något plan älskande, för man hade inte varit där om man inte älskade.
Mamma brukar säga att det är omöjligt att möta en annan person, få den där kontakten, om man inte existerar på ett likvärdigt plan. Älskar lika lite eller lika mycket.
I lördags älskade vi lika mycket, inte varandra utan något större. Musikkärlek kanske, eller kärleken till det som musiken representerar, och då möttes vi.
Det är synd att vi behöver något större att älska för att kunna mötas, men kanske är det lite typiskt oss. Jag har släppt mina aggressioner och min övertygelse av att du skulle vara källan till känslorna. För du är bara du och känslorna jag haft har jag skapat på egen hand. Det betyder att de också är, alltid kommer att vara och alltid har varit mina att kväva.



söndag 8 juni 2014

Tack för igår

De som verkligen känner mig vet att jag inte tror på slumpen. Jag pratade med en ny vän om detta igår, ett sånt där djupt samtal som bara kan framkallas av fem öl i en källarbar vid rosenlundkanalen klockan halv fyra på morgonen. Hon tror på slumpen, jag tror på ödet, men mest så tror vi på möten och på kärleken. 
Jag måste tro på att saker inte bara händer, det gör mig till en mer analyserande person men det är också någonting jag aldrig kommer kunna utesluta. 
Jag funderar på varför vi inte kunde komma varandra nära förrän igår, varför trådar lämnas lösa och varför vi inte kan sammanfatta oss. 
Du och jag går inte att sammanfatta. 
När jag tänker på dig hör du av dig, när jag minns saker om dig ser jag någon annan göra dem. Förut gjorde det mig förvirrad och rädd, nu tänker jag att det är meningen att jag ska minnas. Även om det gör mig ledsen. 
Det var vackert att känna ditt hjärta slå en sista gång, idag fick jag hjärtklappning när jag kom ihåg det. Det känns som att det inte hände, men jag har bilder av dig kvar i huvudet. Kanske var det dumt att ge mina minnen en avdammning, nu la jag precis till några månader till läkningen. Men du mår bra och jag är glad för det. 
Du har brytt dig om mig och jag är glad för det. 
Du förstörde inte mig och jag är glad för det.

Bästa du som har mitt hjärta



Du är så medveten om din makt, så fullt kontrollerande av mina känslor att jag faller varenda gång. Du är den enda i hela världen som jag någonsin önskat skulle sluta finnas. Inte bort från mina gator eller bort från staden, jag önskar att du inte fanns. Vet du hur rädd jag är för mig själv när jag tänker så? Vet du hur ledsamt det är att inse att varje gång du kommit fram ur skuggan och låtit mig ta i dig en stund, så blir du till mörker och jag börjar leta efter dig igen. Jag vill inte leta mer, vill inte att du ska ha någonting av mig som inte är ditt. Mitt hjärta var aldrig någonting för dig att behålla.


måndag 2 juni 2014

Det finns en sol som lyser upp himlen, nästan varje dag numera. Jag ser den och jag känner den, vill övertyga mig själv att jag blir en lyckligare människa tack vare den. 
Det finns ett hav av möjligheter därute och jag kan göra vad jag vill. Jag kan ge mig av och aldrig komma tillbaka, kan ge någon en chans att komma nära och ta på mina ömma punkter. Lita till att allt är som det ska och att jag har en stjärna på himlen som blinkar för bara mig.
Jag kan omge mig med vänner och familj, stå upp helt trygg i att någon håller hårt i mig om jag skulle råka falla. 
Jag kan leta efter diamanter och glitter, simma över oceaner och låtsas som att jag är gjord av sten. 
Men jag är inte gjord av sten, jag gråter över orättvisor och våld. Skrattar åt mig själv och så. 
Då är man inte gjord av sten. 
Jag är inte gjord av sten. 

söndag 1 juni 2014

Att ta farväl

Det finns en biljett i skåpet bredvid sängen. Till en varmare plats, den här staden är kall.
Jag önskar lycka till de som inte förtjänar lycka och försöker älska livet när det inte är älskvärt. 

Han skrev ett vanligt meddelande, men jag kände mig som Harry Potter i den där scenen... När det han skriver på papper ristas in i huden. 
Han ristade in sina ord och det blöder. För varje sekund jag spenderar i den här staden blir allt lite mer infekterat. Ändå vill jag att han ska vara glad av någon anledning. 

Jag satt i mörkret i en trappa, en flaska rödvin och min bästa vän. Gråten var inte längre tyst, tårarna var tunga och kläderna blev blöta. 
Jag la mig ner i gruset, tittade upp på himlen i gryningen. Och jag önskade att han aldrig betytt någonting, att han aldrig existerat alls för mig. 
Vi kommer aldrig att ses igen, han och jag. För den kvällen blev han ett spöke, en pojke som aldrig kommer bli man, från en tid i mitt liv som nu bara är ett svart hål.

fredag 30 maj 2014

Att doppa sig

Att få finnas till och göra någonting viktigt av det, någonting fantastiskt bara för sig själv. Att skratta med en person som också har förstått det här med att allt egentligen handlar om att vara kär i sin vardag. Det är aldrig de stora sakerna som väger tyngst. I slutändan kommer jag mycket hellre ha skrattat lite varje dag, lärt känna mig själv lite mer varje dag, älskat lite varje dag. Hellre det än att inte känna i hundra dagar och sen explodera i en dag. 
Så det är över, på riktigt. Jag vet att jag har sagt det förut, men då var det för att jag var ledsen och nu är det för att jag inte känner någonting alls. Jag vill, rent symboliskt, bara sätta punkt. Hade det inte varit för det hade jag kanske inte ens brytt mig om det. 
Det är dags att hoppa från bryggan nu, dags att försvinna under ytan och kyla ner hela kroppen. Så att jag kan bli varm igen, så att jag kan älska min vardag. Och sisten i är en fegis.

tisdag 27 maj 2014

Jag åker från henne nu, från det finaste jag fått nudda vid i det här livet. Det finns ingen som hon, ingen som trycker ner alla mina tangenter samtidigt och skänker syre till min glöd. Med henne är jag en eld, en brasa i maj, oförstörd och allt det där. 
Den som får andas i hennes närhet kan skatta sig lycklig och den som släpper henne ger bort ren och skär lycka. Hon är det som går att finna där regnbågen slutar, att få vara hennes syster är det bästa som någonsin hänt mig. 
Jag vill stanna här, hos henne, för alltid. 

Ett med havet

Skrev in ditt namn och skickade nästan iväg ett sms. Ville bara säga att jag tänker på dig, men vet att du skulle tolka det som att jag vill gräva i något som slaktats. 
Jag vill bara säga hej och det går inte, det går inte att vara lättsam längre. Vi kan inte bara säga hej. 
Jag ville alltid vara en sjöjungfru, önskar att jag hade fötts i havet. 
Jag tittade länge på ditt namn i telefonen. På namnet jag raderat för längesen, men som aldrig kommer försvinna. Allt känns så dramatiskt, bara det här lilla och jag vill bara vara en sjöjungfru. 

måndag 26 maj 2014

När det är rätt så är det lätt.
Jag älskar Lund, jag vill bo här. Vill att det ska vara precis som det är nu, när solen skiner på en klarblå himmel och vi ligger i gräset. 
Vi har gått på kullersten idag, köpt jordgubbar på Coop. Jag har blåa byxor och smutsiga fötter. Jag har gått barfota. Vet du om du om hur du doftar? Det vet jag. Gick förbi en kille idag som hade din parfym, tänkte på dig. 
Jag skjutsar Julia på hennes röda cykel, lyssnar på glassbilen några gator bort. Älskar Lund. Jag älskar dig och jag älskar Lund. 
Imorgon kanske jag måste åka hem, men längtar inte, vill inte tillbaka. 
Jag vill vakna upp med lust till livet, kunna cykla till min syster och äta middag i stadsparken. 
Du luktar så gott och smakar vanilj. 
Jag gillar Ramlösa och lejon. Lejon extra mycket nu. 
Vill pussa dig och älska dig som ett lejon. 

söndag 25 maj 2014

Jag funderar mycket på hur man ska förklara mina känslor för dig. Hur jag ska kunna få någon annan att förstå varför jag fortfarande pratar om dig, varför jag skriver ner småsaker du gjort och sånt du sagt. Mina vänner undrar varför jag strör salt i mina egna sår, varför jag envisas med att älska din doft och ditt skeva sätt att le. Varför jag väljer att återuppleva genom minnen och bita i ett sprucket hjärta. 
Det är för att det känns okej nu, för att minnena blivit mer ljuva än bittra och för att du faktiskt existerar som en fin del av mitt liv i form av en faktisk kärlek. Gamla känslor är också känslor, gammal kärlek är också kärlek. Jag har slutat bry mig om att försöka få tillbaka dig för att det vi hade var det vi skulle ha och vi nådde en gräns som inte går att sudda ut. 
Ja, jag saknar dig ibland. Kommer på mig själv med att uppskatta egenskaper hos andra som påminner om dig. Ibland letar jag efter dig i massorna, men ibland måste jag också tänka efter för att minnas ditt ansikte. 
Det känns som att vi har en ocean emellan oss, du är ett grässtrå på världens största äng. Ibland känner jag att jag är ett grässtrå också, men ibland är jag en ensam solros. Du skadar mig inte längre, dina ord stannar bara kvar och värmer när det behövs. Du ville vara nära mig, du kände så en gång. Jag framkallade det hos dig. 
Jag är nöjd där.