söndag 30 mars 2014

Året som 22

Kära vänner och familj, här följer en sammanfattning av det år jag snart lämnar bakom mig. För er som alltid undrat vad det är för fel på mig som vägrar förminska min födelsedag (jag är ju trots allt fysiskt sett inte ett barn längre, även om man kan tro det emellanåt) så är det av de simpla anledningarna att 1. Allt var mycket enklare när man var fem och 2. Jag är aldrig så troende på en fantastisk framtid som när jag på pappret blir ett år äldre.
Dåså, då var det förklarat och avklarat! 

Mitt år som 22 startade med ett tårfyllt samtal i en hotellkorridor strax efter frukosten i Malaysia. Mamma ringde och sjöng över en dålig uppkoppling. Jag saknade familjen, hade sovit dåligt och ätit en tråkig frukost. 
När jag kommit hem till Sverige följde ett par veckor i stugan i Falkenberg där jag bodde och levde som en grottmänniska, utan rinnande vatten och i tystnaden som var ett sommarsamhälle som bommat igen för vintern. 
Jag fick ett nytt jobb i Göteborg och flyttade hem till mamma och Julia, lärde mig Condecos grunder och träffade Emil. Jag minns hur mamma tvingade ut mig för att möta upp honom, fastän jag inte hade lust och jag kommer ihåg hur han satt utanför porten och tittade ner i marken. Jag minns hur han luktade och jag minns hur hårt han kramade, det var första gången vi sågs. Kort sagt, jag blev kär på riktigt för första gången under året som 22. Efter en första kyss på Julias student klockan 03 i vasaparken, och några omgångar på familjesektionen på Gamla Ullevi, blev jag tvungen att erkänna att så var läget.
Allt gick så fort och plötsligt var vi bara där, som om vi känt varandra mycket längre och det brast innan jag visste ordet av det. 
Jag blev väldigt sjuk, som en nyfödd med lunginflammation. Jag fick övervakas i en månad och åka ambulans för första gången i mitt liv. Jag flyttade mitt i allt och vi försökte höras, Emil och jag, det gjorde vi. Men det gjorde ont att vara nära och vi visste inte hur vi skulle vara mot varandra. I januari hörde han av sig för sista gången och jag var smart (eller dum) nog att låta det vara. 
Jag jobbade mer än någonsin, med en telefon som aldrig var tyst, jobbarkompisar som blev goda vänner och vänner utanför jobbet som aldrig hanns med. 
Jag gick på Way Out West jag såg Håkan, kände mig som en levande människa igen för första gången på hela sommaren.
Jag skrev upp mitt nummer på en lapp och la på bordet hos en cafégäst, vill bara flika in detta eftersom det är en av de mer modiga dragen det här året. Han hörde av sig, vi sågs och jag vill tacka honom för de gånger jag sov på hans arm. Jag tror inte att han är en av mina läsare, men om han är det så vet han precis och då vill jag tacka.
Jag sa upp mig och lämnade in den telefon jag inte stängt av på ett halvår och någonstans här fick jag min första hjärnskakning. 
Jag träffade en otrolig kille som fortfarande har en effekt på mig som inte går att komma undan. Hans lugn är bara en yta för jag kan se att han brinner. Idag när jag träffar honom plockar jag upp alla mina drömmar och börjar bygga på dem igen. Han är den jag alltid vetat att han är även om han inte ser det själv ännu och om han läser det här så vill jag att han ska veta att han är den jag tror på mest.

Efter det träffade jag någon jag sagt att jag vill glömma, fast det är inte riktigt sant. Jag har varit både arg och ledsen, skrivit och sagt onödiga saker (som jag trots allt måste välja att stå för och inte ångra. Jag var arg). Kort sagt så väckte han någonting och han förtjänar att bli tackad för det. För en sekund gav jag allt och att det inte räckte är varken mitt eller hans fel. Kanske träffades vi för tidigt i livet, kanske var det precis såhär det skulle bli. Jag får ta det för vad det är, eller var, eller aldrig blev. Jag minns att jag skrattade tills luften tog slut en gång och det är allt jag behöver egentligen. 

Jag började på ett nytt jobb sen och träffade nya människor, men framförallt hann jag träffa mina gamla vänner igen. Och nu är jag här, på cuspen till ett nytt år för mig, med förflutna relationer som kommit tillbaka och viktiga personer som bara blev till anekdoter av mitt liv. Jag har i stort sett haft ett revolutionerande år, med det har gjort mig så jävla illa att jag aldrig vill uppleva någonting liknande någonsin igen. Inte på det sättet.
Jag ser fram emot någonting spännande och ljust, som jag ska försöka ta emot med tålamod. 
Jag kan inte lova någonting, jag är som sagt som ett barn som sover räv när familjen ska sjunga på födelsedagsmorgonen. Ibland är det bara svårt att vänta, när man vet att något stort ska hända.

I sin korthet (det som spelar roll): sol, för mycket kaffe, vänner, familj, kärlek och ögonöppnande stunder. Jag tror att året märkt mig för livet och jag tror att vänskaper jag hittat kommer att vara i evigheter. 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar