Norrsken

I helgen pratade jag med en killkompis, pojkvännen till en väldigt nära vän till mig. Det han sa vill jag föra vidare, fast jag vill inte bara skriva det rakt av och vara klar med det. För det han sa är så viktigt och sant att det kändes lite som att han våldförde sig på mitt hjärta när han sa det. Det finaste var att jag inte ens frågat, samtalet handlade egentligen om något annat och det gör ju trycket bakom orden så mycket kraftigare. Han älskar henne mer än vad jag rättvist kan skriva här. Det skulle vara som att försöka beskriva känslan jag får när det ösregnar i 25-graders värme och jag får vara ute, som att försöka förklara vad som händer i mig när någon sitter en meter framför mig och sjunger bara för min skull. Det exploderar, allt vad jag är, hela min kropp. Lite så var det när han sa det, nästan lite hög på sina känslor och inte alls blyg för att jag hörde honom. Det fanns ingen osäkerhet i honom när han sa det, det var inget försök att ställa sig in eller någon baktanke kring det.
"Jag är bara så tacksam för att hon är min" sa han och hans ögon var så väldigt ärliga bakom masken. Det var längesen jag såg en sådan ärlighet i någon. Det handlar kanske inte så mycket om orden, kanske mer om sättet an sa det på. I ett kök, på en fest, lite full fast ändå nykter. Mer än någonsin är han min vän, för att jag litar helt och hållet på hans värderingar av henne. "Hon är det bästa som finns".
I ett hav av andra är hon så fantastiskt lysande. Han ser det jag ser, utan att vara blind av en annan sorts kärlek och det gör mig trygg att veta att han tar hand om henne.