Jag har en grej, en glasburk med saker du gav mig på vår första dejt, kommer du ihåg det? Den står i ett skåp, för jag kan inte riktigt slänga den, inte riktigt titta på den heller. Jag är rädd att jag ska bli arg eller ledsen, glömma mina nyvakna känslor av frid och tacksamhet för att vi kunde mötas en gång i tiden. Tack vare en burk. Jag kan med säkerhet gå runt där du går nu, för jag vet att vi absolut inte kan mötas. Det finns ingen risk att springa på dig för vi är osynliga för varandra. Ingen ser ut som du längre, ingen luktar som du när jag går förbi dem. Allt jag har kvar av dig är min burk och när jag faktiskt slänger den är vi för evigt klara med det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar