Blås på mina sår

Så mycket saknad och så mycket oro, men så många minnen och så mycket framtid.

Året som 22

Kära vänner och familj, här följer en sammanfattning av det år jag snart lämnar bakom mig. För er som alltid undrat vad det är för fel på mig som vägrar förminska min födelsedag (jag är ju trots allt fysiskt sett inte ett barn längre, även om man kan tro det emellanåt) så är det av de simpla anledningarna att 1. Allt var mycket enklare när man var fem och 2. Jag är aldrig så troende på en fantastisk framtid som när jag på pappret blir ett år äldre.

Dåså, då var det förklarat och avklarat! 

Mitt år som 22 startade med ett tårfyllt samtal i en hotellkorridor strax efter frukosten i Malaysia. Mamma ringde och sjöng över en dålig uppkoppling. Jag saknade familjen, hade sovit dåligt och ätit en tråkig frukost. 

När jag kommit hem till Sverige följde ett par veckor i stugan i Falkenberg där jag bodde och levde som en grottmänniska, utan rinnande vatten och i tystnaden som var ett sommarsamhälle som bommat igen för vintern. 

Jag fick ett nytt jobb i Göteborg och flyttade hem till mamma och Julia, lärde mig Condecos grunder och träffade Emil. Jag minns hur mamma tvingade ut mig för att möta upp honom, fastän jag inte hade lust och jag kommer ihåg hur han satt utanför porten och tittade ner i marken. Jag minns hur han luktade och jag minns hur hårt han kramade, det var första gången vi sågs. Kort sagt, jag blev kär på riktigt för första gången under året som 22. Efter en första kyss på Julias student klockan 03 i vasaparken, och några omgångar på familjesektionen på Gamla Ullevi, blev jag tvungen att erkänna att så var läget.

Allt gick så fort och plötsligt var vi bara där, som om vi känt varandra mycket längre och det brast innan jag visste ordet av det. 

Jag blev väldigt sjuk, som en nyfödd med lunginflammation. Jag fick övervakas i en månad och åka ambulans för första gången i mitt liv. Jag flyttade mitt i allt och vi försökte höras, Emil och jag, det gjorde vi. Men det gjorde ont att vara nära och vi visste inte hur vi skulle vara mot varandra. I januari hörde han av sig för sista gången och jag var smart (eller dum) nog att låta det vara. 

Jag jobbade mer än någonsin, med en telefon som aldrig var tyst, jobbarkompisar som blev goda vänner och vänner utanför jobbet som aldrig hanns med. 

Jag gick på Way Out West jag såg Håkan, kände mig som en levande människa igen för första gången på hela sommaren.

Jag skrev upp mitt nummer på en lapp och la på bordet hos en cafégäst, vill bara flika in detta eftersom det är en av de mer modiga dragen det här året. Han hörde av sig, vi sågs och jag vill tacka honom för de gånger jag sov på hans arm. Jag tror inte att han är en av mina läsare, men om han är det så vet han precis och då vill jag tacka.

Jag sa upp mig och lämnade in den telefon jag inte stängt av på ett halvår och någonstans här fick jag min första hjärnskakning. 

Jag träffade en otrolig kille som fortfarande har en effekt på mig som inte går att komma undan. Hans lugn är bara en yta för jag kan se att han brinner. Idag när jag träffar honom plockar jag upp alla mina drömmar och börjar bygga på dem igen. Han är den jag alltid vetat att han är även om han inte ser det själv ännu och om han läser det här så vill jag att han ska veta att han är den jag tror på mest.

Efter det träffade jag någon jag sagt att jag vill glömma, fast det är inte riktigt sant. Jag har varit både arg och ledsen, skrivit och sagt onödiga saker (som jag trots allt måste välja att stå för och inte ångra. Jag var arg). Kort sagt så väckte han någonting och han förtjänar att bli tackad för det. För en sekund gav jag allt och att det inte räckte är varken mitt eller hans fel. Kanske träffades vi för tidigt i livet, kanske var det precis såhär det skulle bli. Jag får ta det för vad det är, eller var, eller aldrig blev. Jag minns att jag skrattade tills luften tog slut en gång och det är allt jag behöver egentligen. 

Jag började på ett nytt jobb sen och träffade nya människor, men framförallt hann jag träffa mina gamla vänner igen. Och nu är jag här, på cuspen till ett nytt år för mig, med förflutna relationer som kommit tillbaka och viktiga personer som bara blev till anekdoter av mitt liv. Jag har i stort sett haft ett revolutionerande år, med det har gjort mig så jävla illa att jag aldrig vill uppleva någonting liknande någonsin igen. Inte på det sättet.

Jag ser fram emot någonting spännande och ljust, som jag ska försöka ta emot med tålamod. 

Jag kan inte lova någonting, jag är som sagt som ett barn som sover räv när familjen ska sjunga på födelsedagsmorgonen. Ibland är det bara svårt att vänta, när man vet att något stort ska hända.

I sin korthet (det som spelar roll): sol, för mycket kaffe, vänner, familj, kärlek och ögonöppnande stunder. Jag tror att året märkt mig för livet och jag tror att vänskaper jag hittat kommer att vara i evigheter. 

Gott nytt år

Jag ska försöka att inte använda för många ord, ska försöka att på ett så enkelt sätt som möjligt förklara vad som hände med mig i fredags. Jag vill inte använda ord som komplicerat och svårt för det är det sista som det är. Jag avslutade ett år i fredags, några dagar tidigt. De som känner mig vet att jag räknar mina år från födelsedag till födelsedag, de är mina nyår. I fredags var det egentligen fem dagar kvar, men jag gjorde ett oplanerat avstamp på ett år som fått mig att vilja sitta på golvet i duschen, med knäna mot hakan och aldrig mer resa mig upp. Stundtals såklart, det har också varit ett ovanligt varmt och kärleksfullt år som startade i Malaysia och slutar här. 

Men i fredags då, då kände jag extrem lycka. Från ingenstans var jag bara glad i hela kroppen, i alla små mikroceller och kromosomer. Jag var fullkomlig. Jag träffade de jag skulle träffa, som på måfå men ändå så perfekt i tiden. Allt var som på sekunden uttänkt och jag hade ingen aning, följde bara med och allt blev underbart bra. Och när jag stod vid ett tomt korsvägen klockan 00.36 visste jag att det gamla året var över. För jag hade skrattat helhjärtat och naket, åt absolut ingenting.

Gårdagen

Haha kollar på bilder från igår och jag var riktigt lycklig faktiskt! 

Bearbetad

Jobbar själv idag, i mitt eget rum med glasdörrar som inte går att stänga. Som så många andra dörrar i mitt liv som jag inte kan stänga. 

Jag lyssnar på en podcast om att bli dumpad och blir både glad och ledsen över allt det sorgsna. Man hör på hennes röst hur jävla ledsen hon är och jag vill bara åka till Stockholm och kramas. Det finns inget mer att säga, alla vinklar är beskådade, allt som går att älta är ältat. Det är torsdagen den 27:e mars och jag är färdig nu. 

Världens bästa raggninsreplik:

"Hej, du ser indie ut. Kan du spela gitarr eller vill du att jag ska lära dig?"

En helt vanlig tisdag

Fullspäckad dag såhär en vecka innan jag fyller otroligt ojämnt. Jag har cyklat, träffat Frida, köpt solglasögon och jacka, present till Valdemar, musikinspirerats med en ny vän och sedan tränat med en annan. Sedan har jag fjantat en del också, för att medicinbollarna på fitness24seven är så stora att jag inte når ner till golvet när jag sitter på dem. Och hopprepen är så långa att jag får vira dem flera varv runt händerna! Plus att de typ spelade lugna favoriter i högtalarna vilket fick mig att bara rulla runt på golvet och dansa. Jag svär, nattens övervakningsvideo borde läggas ut på youtube. Den är guld! 

Sen har jag absolut gjort någonting jag borde gjort för längesen, men det får förbli hemligt ett litet tag till!

Dagen

Solskensdag, glitterdag! 

Jag faller för vackra fotografier, dricker bubbelvatten och äter frysta hallon med fingrarna. 

Jag ligger i Fridas säng med fötterna på väggen, filsosoferar om känslokrig och pillar på det hon odlar i sitt fönster. 

När jag går ut har jag kepsen bakochfram och människor tittar för att jag är så himla tuff. 

Jag valde en annan jacka och sprang längre än någonsin på gymmet. 

Idag var det var så varmt att jag kunde sitta utomhus mot en vägg och i 43 hela minuter var mina tankar bara pepp på framtiden. 

Äkta kärlek är:

Äkta kärlek är när man går upp, klär på sig, går ut i snön och träffar en person för att säga hej, när man redan hade gått och lagt sig. 

Äkta kärlek är när man går upp tidigt för att sjunga på den andra personens födelsedag, 

Äkta kärlek är när allt den andre lagat smakar gott. 

Äkta kärlek är när man ses och alla andra människor försvinner. 

Äkta kärlek är när man tänker på varandra mer än på någonting annat.

Äkta kärlek är när man genomlider "Gladiator" för 34:e gången utan att klaga. 

Äkta kärlek är när man pussar någon fastän han har feber och nyser.

Äkta kärlek är när man vill slå in den andra personen i bubbelplast så att den inte går sönder.

Äkta kärlek är att ge honom den sista sushibiten när man fortfarande är hungrig.

Måndagsfeeling

Måndag och värk i hela kroppen, brun läderjacka och midjehöga jeans matchas till vita gympaskor, djurmönstrade solglasögon och rosa bubbelgum (typ tre stycken). Det är sol ute, det är sol inne, det är sol i hjärtat och det är sol i sinne. 

Perfekt söndag!

Jag älskar fullspäckade dagar och speciellt när man får träffa flera underbara människor under några få timmar! Älskar det! Först en promenad i skogen med Åsa, en kaffe i solen (och födelsedagskalasplanering) med Elli, en andra promenad med Carro och nu ska jag träffa Åsa igen för ett Challenge-pass (trots att mina ben bränner av smärta efter den här minst sagt aktiva veckan). Men åh vad jag är glad över mina vänner och allt jag har att göra. Det är första gången i mitt liv som det inte gör någonting alls att jag aldrig är i min lägenhet.

Och så går vi in i en vecka med jobb på Intersport, lite skola, studievägledning på onsdag och häng med världens bästa vänner! Jag passar på att göra det bästa av mina sista dagar som 22-åring haha.

Spring genom korridoren och blunda så att jag kan kyssa dig.

Jag vill att mitt liv ska vara en musikal där jag får sjunga allt jag känner istället för att prata, istället för att skriva. Jag tror inte att ni förstår vilken klar bild jag har av vad jag vill göra och känna i resten av mitt liv. Det är som att någon spelat in en film och opererat in den i mitt huvud, för jag ser den om och om igen. Det slutar aldrig. Jag vill aldrig att det ska sluta. Jag vill ta plats och jag vill lämna som ett fyllt hjärta, en färdig själ och en hel människa.

Att komma vidare och hur man gör.

Det är okej att vara arg, det är okej att vara så sårbar att man lägger sig ner på golvet och gråter utan att hålla sig för munnen. Det är okej att strunta i om grannarna tror att man blir misshandlad. Det är okej att kasta saker och riva sönder foton, det är okej att slå in i väggar och skrika könsord. Det är okej att gnugga in tårarna i ansiktet så att mascaran hamnar på hakan och resten fastnar på tröjan. Det är okej att tro att världens ska gå under och det är okej att tro att man är oälskbar.
Det är okej att inte äta på en vecka, att gå ut och springa tills benen viker sig. Det är okej att vara löjlig och inte lyssna, det är okej att vara avundsjuk på andra och ljuga. Det är okej att göra extrema saker och vända hela livet uppochner. Det är okej att sakna och önska, det är okej att känslostorma. Det är okej att vilja ha andras råd men inte lyssna, det är okej att säga att man är säker och sen ändra sig.

Det är okej att vara hopplös och att inte gå att resonera med. Bara man inte är hopplös för alltid. 

Josefine 2.0

Inatt drömde jag om sånt jag nog inte skulle valt att drömma om. Om man hade fått bestämma vad som skulle spelas upp precis innan man somnade så hade det här inte funnits med som val. Men så är det ju, minnen är minnen och frågan är hur nyttigt det är att glömma egentligen. 

Hursomhelst så tror jag att jag skrattade i sömnen, vilket är bevis på att den här människan påverkat mig på ett härligt sätt. Det är bevis på att det blir bättre med tiden och det är en väldigt skön insikt att komma fram till att jag inte skulle vilja ha det ogjort. Jag var glad när jag vaknade, mest för att jag fått en möjlighet att bearbeta och ersätta oroligheter med dålig humor och dans i vardagsrummet. Efter inatt är jag ganska säker på att jag inte skrivit det sista kapitlet på det här ännu, att det kommer komma en dag då vi kan dricka kaffe i solen någonstans och skratta åt gammal dramatik och stormiga känslor. 

En dag, när vi är tajmade att inte gå förbi varandra. Ärligt talat, man ska aldrig ångra någonting som en gång gjorde en lycklig och det finns en mening med allt.

Hopp

Jag ska alltid tänka som ett barn, alltid tro gott om alla och klättra i höga träd. Jag vill att livet ska vara en lek, att jag ska få skratta mig igenom det och aldrig vara tvungen att vara med någon. Jag vill åka utomlands och stanna där, spela och sjunga tills den dagen då det här livet tar slut. 

Jag vill att det ska handla om att älska en annan person så mycket att hjärtat växer varje dag. Jag vill att det ska handla om upplysning och att känna sig hemma i någon annans sällskap. Jag vill lära mina barn att hemmet finns i havet och på stranden, jag vill somna under stjärnorna med brus från vågorna utanför. 

Jag vill låta människorna runt mig inspirera mig och komplettera mig. 

Jag vill åka longboard barfota och med salt i mitt hår. 

Australien omgång två? För att se om tiden är nu.

Look away

I will only look away, if you say

Det bästa med sitt eget sällskap

Man kan äta en sked jordnötssmör och dricka juice ur paketet till frukost.

Man kan sätta på socialt oaccepterade låtar och dansa som Beyoncé.

Man kan vakna klockan 03 och sätta på ett avsnitt av SATC.

Man äta middagen direkt ur stekpannan.

Man kan duscha med toalettdörren vidöppen.

Man kan sjunga högt och falskt utan någon som klagar.

Man kan lägga kläderna på golvet och sen kliva över dem i en vecka.

Man kan vara hur kär man vill i sig själv och allt man gör. 

Karma

Jag vill berätta om hur livet kommer att bli, hålla om och klappa. Jag skulle vilja säga att livet är som en bank, alla goda investeringar kommer tillbaka någon gång. Någon gång kommer den kärlek som du projicerar ut att nå dig, av minst samma storlek som den kärlek som lämnade dig. Jag vet att cirkeln är allt.
Det här inlägget är för alla jag någonsin träffat som försöker göra andra glada, för alla mina vänner som överlevt och gått vidare när livet snarare känts som en spiral ner i jorden än det här runda och fina. Jag skriver för att jag vet saker och för att jag äntligen lärt mig att använda verktygen framför mig.
Det händer saker, det kommer aldrig att bli tyst för vi är energier som alltid kommer att vibrera.
En dag kommer karman att komma ikapp oss om den inte redan gjort det. Allt vi gjort oss förtjänta av. Att vara ledsen är en reaktion som, liksom fysisk svaghet, går att träna bort. För allt handlar egentligen om träning och inställning. Att vara ledsen för länge sänder ut fel signaler, glädje föder glädje. Det finns bara dalar så att det kan finnas berg och när vi inte får det vi tycker oss förtjäna så ska vi veta att det kommer.
Tänk glädje, ta hand om dig själv, vårda dina relationer och älska allt du hinner.

Den här veckan

Jag vet inte vad som kommer att hända, men någonting ligger i luften. Det känns som om det är någon slags tid för att skaka av sig gammalt och börja jaga lite nytt. Det är som att jag inte längre ser mig själv som en människa, utan bara någon slags energi. Jag inser mer och mer att det fan bara är att göra det jag vill, det finns ingen annan som kan stoppa eller dra ner mig. Jag har bara mig själv att ta hänsyn till, jag är min egen jury och min egen hejarklack. Det finns ingen som är så peppande och ingen som är så kritisk, för det finns ingen som känner mig bättre än jag. 

Jag har alltid varit otroligt medveten om alla andras kvalitéer, alla andras färdigheter, peppat järnet och därmed glömt att jag kan själv. Jag kan själv dra in musiken i mitt liv, jag kan själv ta mig härifrån och vara fantastisk. Det är klart att jag menar allt jag säger till andra, självklart har jag vänner och bekanta som är finare än allt glitter i världen. Jag har haft lyckan att träffa några av de mest unika och mest otroliga människorna på jorden. Människor som får mig att skratta tills jag håller på att kväva mig själv, människor som tar hand om mig och personer som inte bara säger att de älskar mig - de visar det varje dag. 

Jag har härmed, och för all framtid, alla möjligheter i världen att vara precis den jag vill. Jag kan leva min dröm, på en plats där jag är fri för alltid och jag kan älska och vara älskad precis så som det var menat. 

Ingen kommer någonsin att ta det ifrån mig, ingen annan person kan någonsin begränsa någon annan. Vi begränsar bara oss själva. 

Det finns en verklighet som fyller kroppen med sol oavsett väder. Det finns ett liv som är menat för varje enskild individ. Alla föddes med vetskapen om att det väntar på en och om man bara tittar med hjärtat, så kommer allt att bli bra till slut. 

Någonting händer den här veckan, jag är säker. 

Reality check

Det är klart man kan få allt. Det är klart att drömmar blir sanna och det är klart att någon kommer att vara allt man någonsin velat ha. Det är klart pengarna kommer att räcka, det är klart man kan leva på det man älskar. Det är klart man får det stöd man behöver, det är klart man kommer komma in på den där skolan. Det är klart man kan bli älskad för den man är och det är klart man inte behöver ändra sig om man inte vill. Det är klart musiken räddar liv, det är klart mirakel händer. Det är klart man får vara lycklig i resten av sina dagar.

Det här med att vara vädur

.

Sånt man gör efter två glas vin:

• Hälsar på alla bekantas bekantas bekanta med en bamsekram.

• Pussar sina tjejkompisar.

• Avslöjar hemliga tricks och knep.

• Dricker shots från killarna på andra sidan baren, smak: oidentiferbart. 

• Smsar utan att tänka och skriver sanningen till de som antagligen betyder mest. 

• Frågar främlingar vilket stjärntecken de är. 

• Tar mindre hårt på att inte få ett "godnatt" från viktiga kontakter.

• Skrattar med hela kroppen.

Vad man inte ska göra efter två glad vin: 

• Skära mango.

Costa Rica

Jag gick till banken, öppnade ett nytt sparkonto och döpte det till "Costa Rica". Om mindre än ett år ska jag sitta där i sanden, omringad av nakna ben och fötter utan skor. Jag kommer hålla om knäna och titta upp mot himlen, räkna ner och kyssas när alla skriker samtidigt. Jag ska hjula i mörkret och dricka drinkar ur en ihålig kokosnöt. Jag ska spela gitarr och sjunga, gå längs vattenkanten i höga jeansshorts och magtröja.

Vi ska somna under ett myggnät och vakna av att solen strömmar in genom fönstret. Allt kommer att vara enkelt och det kommer att vara lyckligt.

Vi kommer att dansa som om ingen såg.  

Korrektion

Jag skulle vilja vara övertydlig så att ingen missuppfattar vad jag försöker säga. Jag är en i mängden, men ingen är som jag. Det finns människor omkring mig som jag skulle ta ner månen för och de finns de som har gjort mig illa i livet. Jag hatar ingen, inte ens de jag en gång älskat och blivit sårad av. Jag är inte trasig, kommer aldrig att vara, för trasig är en inställning snarare än någonting man bara blir. Ingen annan kan förstöra eller förgöra mig, bara jag själv om jag väljer att göra det. Det gör jag inte.

Alla som har dåligt samvete för att de gjort mig ledsen kan släppa det och gå vidare. Det finns inga andra vägar än framåt och hur ledsen jag än må verka, så vet jag i mitt hjärta att jag förtjänar bättre.

Lämna innan det är försent

Det finns saker från det förflutna som man ska göra sig av med så fort det bara går, saker som hämmar friska vindar att blåsa liv i allt det döda. Saker som är direkt kopplade till trådar som drar i en som en docka och känslor som egentligen inte har tillåtelse att finnas kvar. Att lämna en dörr på glänt är att aldrig vara 100% klar och heller aldrig ge någonting nytt en ärlig chans. 

Jag har predikat om det här länge, att livet är kort. Det är verkligen det. 

Drömmar

Jag har sovit väldigt lite på senaste tiden, på gränsen till inte alls vissa nätter och jag har drömt likadant dessutom. Jag vaknar av samma sak och googlar vad drömmen betyder. Jag förväntar mig inte att få svar, det handlar inte om vad man drömmer utan känslan man har när man vaknar. Obehag och en gripande känsla av övergivenhet. 

Natten till idag var den första natten jag drömde något annat, om gamla kärlekar och hem. Om tillgivenhet och förtroenden, tills att bildspelet i mitt undermedvetna stannade av och min nyaste katastrof kom in. Som att falla från en klippa och jag vaknade på sekunden. Det är över nu och att se tillbaka är meningslöst. 

Idag var jag utomhus och kände vårsolen, den brände inte men jag var varm. Jag har sparvar utanför mitt fönster som sjunger på morgonen och gräsmattan där min cykel står är plastgrön fastän den inte är av plast. 

Det kommer bli bättre, det kommer bli bättre, det kommer bli bättre. 

Jaga solsken

Idag skiner solen som om det vore augusti och jag är på så bra humör att man kan kan tro att jag aldrig blivit sårad i hela mitt liv. Igår sprang jag rekordlångt och cykeln har använts varje dag i två veckor, så I'm back on track efter en period i dvala. Ju mer jag rör mig, ju fler människor jag träffar och ju mer solen skiner desto mer fylls jag av en sanslös livsglädje.
Jag vill göra allt på en gång och samtidigt som jag har full koll på biljettpriserna till Costa Rica kollar jag musikskolor i London och modevisningar i Frankrike.
Jag har inte låtit sånt som tyngt mig tidigare tynga mig lika mycket nu. Jag har släppt tankar som för ett år sedan hade lamslagit mig och jag känner mig fri att göra vad jag vill.
Mamma säger att tankar aldrig kan vara enkelriktade. Att om man tänker på någon väldigt intensivt så är det för att denne tänker på en själv också, därav de där samtalen när man ringer och personen svarar med "jag skulle precis ringa dig" t ex. Jag kan tycka att det är ganska fint. Jag håller med om att det här varit för kortlivat för att lämna ett permanent ärr så jag väljer att blåsa upp en ballong med känslorna och låta den försvinna upp i rymden. För helt ärligt, jag behöver dem inte i mitt liv.
Jag har också märkt att det inte bara kan gå bra på en punkt i livet, det blir som en lavin av positiva saker som händer och för varje ny, bra sak som händer så kommer det en till. Livet kan vara så jävla spännande, för det blir precis vad man gör det till.

Mars och Venus

Idag har jag sprungit tills all ork var slut, snabbare, snabbare, snabbare. För första gången i livet så fattade jag vad människor menar med att springa bort sin frustration. Det är lite som att skära sig själv i armarna egentligen, man pressar kroppen till en punkt när det gör så ont att hjärtat inte värker mer. Ilska och alla andra mjuka, luddiga känslor bara försvann och jag kände mig hel när min tröja var helt dränkt i svett. 

Sedan cyklade jag hem och duschade av mig alla jobbiga ord och löften som bränt hål i min förmåga att någonsin lita på någon igen. 

Vårens första dag

Varför man måste släppa taget:

För att man klarar sig själv. 

För att man vill vara någons förstaval.

För att man måste tro att allt händer av en anledning.

För att man aldrig ska se tillbaka.

För att det vackra förmodligen var en illusion.

För att man ska kunna hitta sig själv.

För att man ska kunna följa sina egna drömmar.

För att man måste gå vidare och få chansen att släppa in bättre saker i livet. 

För att man är värd bättre. 

Kaffe, vita skor och nystart

Det här med att ha ett hjärta som inte mår så bra, som har blivit trampat på och utnyttjat, det är fan så mycket värre än att bli slagen i ansiktet eller sparkad på smalbenet. Jag tycker inte ens att det går att jämföra för den där känslan som börjar innanför vänster bröst (och sedan gör en helspridning genom hela kroppen) är det värsta som finns i hela världen. 

Så nu knarkar jag Maria Mena och tror att alla ballader är till mig, jag dricker min vikt i svart kaffe med hopp om att bränna ett hål i hela känsloregistret och lägger in påminnelser i mobilen om att aldrig igen vara där jag hamnat tre gånger det senaste året. 

Så ta en ordentlig titt på den jag är just nu, för hit kommer jag aldrig mer igen. 

På med skinnjackan, pilotglasögonen, mina nya adidas performance och ut i solen. Livet är fantastiskt och alldeles för kort för att ha ont i hjärtat. 

Känslor

Ibland går jag förbi ett mörkt skyltfönster och ser min egen profil, det blonda håret över halsduken och axlarna i kontrast till allt det svarta jag klär mig i. Jag tänker att jag ser ut att veta exakt vart jag ska och vem jag är. 

Jag tror inte att det är så svartvitt som vissa vill påstå, att man vill -eller är antingen det ena eller andra. Jag tror inte att man alltid är ledsen eller glad, rädd eller orädd, att man vill eller inte... Jag tror att man ibland vill en sak med hjärtat och en sak med hjärnan och jag tror att man kan vara förvirrad i hela sitt liv för att man har nya, oförklarliga känslor som tar över kroppen. Och det är jobbigt att testa nya saker, det är läskigt när kroppen reagerar på ett nytt sätt. Många människor går tillbaka till någonting som känns tryggare och mindre okänt, medan vissa testar att gå med det nya. Vem vet vem som blir lyckligast i slutändan? Jag tror den senare. 

Till hösten ska jag flytta, vart får vi se.

Du är och kommer alltid vara

Jag blir ledsen när jag håller på att somna och halvdrömmer om de gångerna han kom in i rummet när jag sov. Hur han gick fram till mig i sängen och viskade hej för att sedan lägga hela sig över mig och pussa mig på munnen. 

Jag kan inte fatta att det aldrig kommer hända igen. 

Det är inte alltid lätt

Jag hittar mig själv ganska ofta, jag menar saker som jag inte visste om mig själv men som säkert alltid funnits. 

Det är när jag gör saker utan att tänka som jag kan bli lite sorgsen av all lycka. 

När jag var med L sa han att jag var fullkomligt störd när jag satte ett par kalasbyxor över huvudet och bad om en puss. Sen skrattar jag ju åt mig själv, det hör till vanligheten. 

E sa att jag var tusen färger, ställde frågor jag aldrig besvarat förut. Han gav mig luft och jag föll på riktigt för någon för första gången i mitt liv. 

O kom under min hud med alla skratt och fick mig att längta efter att bara vara ett tag. Hans barnsligt enkla syn på livet fick mig att vilja vara sexton igen.

Och så M med musiken. En kallsup som väckte mig från drömmen jag befann mig i. 

De har lärt mig så mycket om mig själv, dessa som fått komma närmre än de andra, de som alla gjort mig både fantastiskt glad och förkrossat ledsen.

Nu lär jag mig snabbare att inte gå under, fastän jag är totalt hopplös när det kommer till känslor. Precis som resten av mig, är de vilda och omöjliga att kontrollera.