Han som byggde det här

Jag kommer att berätta för den som vill höra om hur det kändes när han greppade handen. Hur hans fingrar smekte mina, en i taget och hur han sedan släppte. Hur han tog tag i båda mina axlar och höll mig på en armlängds avstånd. "Får jag se på dig?" sa han och backade lite till. Jag slog ner min blick och håret föll över ansiktet. En sekund senare höll han min haka mellan tummen och pekfingret, drog upp mig på mina tår i sommarnatten. För att möta honom på mitten och fastna med mina läppar på hans, med mina armar runt hans hals och hans stora ögon stängda. Med enstaka bilar och sommargryning, som om resten bara inte fanns. 

Vadsomhelst kan hända

Jag tror att man aldrig kan förlora en äkta vän.
Jag tror att förnekelse har ett slutdatum.
Jag tror på att ge sig själv utrymme att växa.
Jag tror på att kasta sig in i någonting om det är någonting som gör en lycklig.
Jag tror på att man får tillbaka det man ger.
Jag tror på att man kan känna sig odödlig och att den känslan kan sitta i länge.
Jag tror att riktig kärlek är enkel.
Och jag tror att jag kommer att se tillbaka på livet om ett år och vilja ge mig själv en kram.

Historia

Det finns dagar när jag saknar dig, när jag fastnar i en rörelse som är så du att jag inte kan komma på någonting annat att tänka på. När det bara är ordlöst och tanklöst. Du.

Ibland kan jag säga "det var så typiskt honom" och skratta lite. Men egentligen känner jag dig inte mer än du känner mig och du vet inte vem jag är eller vad jag kan. Fullständigt ovetande, men jag vet att du tänker på mig ibland. Jag vet att mitt nummer finns där bland alla andra. Kanske under ett annat namn, men det finns där. 

Jag skriver det här för att du ska förstå hur allvarligt det är att inte vara försiktig med känslor. Jag vill trycka på hur magiskt det kan vara när man ser in i vissa människors ögon, hur vackra vissa människor faktiskt är. Jag vill att du ska veta hur det känns att vakna bredvid en kropp som du kan lika utantill som din egen men vars yta är mer elektrisk än någonting annat. En människa vars tankar förundrar dig, som är så intressanta att de skrämmer dig. Jag vill att tanken på att du aldrig får ta i den där kroppen, smeka den där kinden eller höra den där rösten ska få dig att vilja sluta andas. Och jag vill att du ska viga ditt liv åt att alltid få känna så, alltid få vara kär, veta vad magi är. 

Jag kan inte räkna, är dålig på geografi och mitt lokalsinne är skrattretande. Jag kan inte grilla kött, har inget tålamod för minigolf. Mina tankar är inte alltid de mest logiska, jag gråter när jag blir arg istället för att skrika. Ibland blir jag tyst när jag tänker på livet, ibland blir mitt humör likadant som låten jag lyssnar på. Jag skrattar åt allt när jag är trött, fånler åt människor på gatan som jag tror behöver glädje. Jag kan inte ljuga utan att få dåligt samvete, jag kan inte trolla. Men jag vet vad magi är, jag vet hur det känns. 

Det är fantastiskt. 

Puss

Öppna ögonen för nytt, se på sanden under fötterna. Känn på vattnet när det är kallt, hoppa i fastän du kommer att frysa. Sätt båda dina händer bakom min nacke, våga se vilken färg jag är. Vilken du är. Var inte rädd för vad som kan gå fel, var ledsen för det du glömde bort att göra. Eller glöm helt enkelt inte bort att göra det.

Välj vem du vill vara och tappa inte bort sånt som gör dig glad. Tappa det inte bara. Spring mot någonting, inte från. Älska dig själv, förlåt dig själv. Sluta aldrig, snälla sluta aldrig.

Hädanefter

Det ger mig rum att tänka och att inte tänka alls. Ditt leende, din doft. Jag tittar dig i ögonen och behöver inte mer. Det är bra så, det räcker med att du ligger på en armlängds avstånd och andas. Koncentrationssvårigheter och lugn på samma gång. Jag vill bara vara bra för dig.
Kanske är du bara vinden, kanske otillgänglig och alltid långt ifrån där jag är. 

Jag tänker på Bali, på tiden när jag levde mitt liv på en strand och mitt största bekymmer var om jag hade tillräckligt med solskydd i håret. Jag tänker på kvällarna i Singapore, den där fuktiga värmen mitt i natten och att vi gick på bio varje dag. Promenaderna bland sommarvillor och höghuskomplex i vita converse och jeansshorts. Jag saknar parkerna vi alltid åt lunch i och pappersmuggar med mitt namn på från otaliga Starbucks. Jag kommer ihåg känslan av att springa barfota genom monsuner och att våga göra allt eftersom det saknade konsekvenser. Bokaffärerna med livemusik, gatumusikanter i Byron Bay och tropiska stormar. Jag minns maten och att aldrig riktigt bo på ett och samma ställe. Jag minns alla nya ansikten och hur människor man känt i en sekund var ens allra bästa vän. Jag tänker på hostelen med hål i väggarna, alla konstiga butiker och all frozen yoghurt på Sydneys gator. Jag tänker på konstiga djur och surfbrädor, på att jag i flera månader av mitt liv aldrig hade på mig långbyxor och att blomkransar på huvudet hörde till vanligheten.
Jag kommer ihåg mina fjäderextensions i håret, min gyllenbruna kropp och det faktum att jag slutade drömma på svenska. Jag kommer ihåg hur jag tog springturer längs hamnen och satt på piren i St. Kilda och läste Fifty Shades of Grey. Tid som springer iväg. 

Första dagen i livet

När jag var sexton träffade jag min första kille, han hette (heter väl fortfarande) Daniel och var lika gammal som jag. Kär? Nej, det var långt ifrån det. Det var den tiden då jag misstog nervositet och obekvämlighet med kärlek. Den trenden höll i sig ganska länge sen och förresten så tror jag att kärleken blir mer "riktig" för varje gång den slår till.
Daniel och jag var iallafall ett par i cirka fyra veckor, sex om man räknar mina två veckor i Spanien under tiden. Vi sågs och var nervösa, hade bara indiemusiken gemensamt och pratade väldigt lite.
Det största projektet för oss var Way Out West i början av Augusti, men en dag innan festivalen drog igång gjorde han slut över sms. Han sa att det blivit för seriöst och att han inte trodde att han skulle ha tiden. Mitt liv påverkades inte avsevärt av att vi inte sågs några timmar var femte dag utan att höras däremellan.
Jag gick utan honom på festivalen, brände en CD med "vår" låt och la den i hans brevlåda. Jag hörde låten igen idag när jag cyklade till jobbet och ville inte att minnet skulle förloras i allt som efteråt känts så mycket större. För det har hänt så mycket sedan, som gjort att jag verkligen tror på en ännu större kärlek nästa gång.
Till "First day of my life" med Bright Eyes fick jag en slemmig kyss av honom i hans föräldrars källare. Och sen har det bara blivit bättre. 

Musiken

Att veta vem jag är i mig själv är det svåraste som finns. Att lyssna till andra och förstå hur andra känner, men inte låta det påverka vad jag egentligen tycker. Att låta mina tankar vara mina och oberoende. Ibland kan jag fastna i en och samma låt i flera timmar och jag går fort, utan mål, tankspridd men tanklös. Genom stan eller skogen. Jag bara är. Eller så är jag låten.
Jag älskar de stunderna, det är sällan jag gör så nuförtiden. Det är att tappa bort mig, men också att komma i kontakt med en frekvens av mig själv som är helt fri från yttre påfrestningar. Det finns bara musik och sol, mark under fötterna. Inga måsten, inga krav, ingenting någon annan vill få mig att känna. Jag bara är det jag är och känner det jag känner.
Jag har en lista med låtar som jag döpt till "Sorglös". Och jag har lovat att bara lyssna när jag är just det, för det är då som låtarna blir levande. 

Att få skratta åt sig själv.

Till ljudet av hans röst.

Tillåtas ha fel. 

Vara till hans tröst. 

Alltid vilja röra. 

Ryckas upp ur snö.

Att väckas upp till liv. 

Med tron att aldrig dö.

Enbart i ett ljus.

Det här är väldigt stort. 

Går igenom stan. 

Undrar vad jag gjort.

Saknar mina ord. 

Tagen i en trans. 

Andas in hans skratt. 

Vill bara vara hans. 

Tillsammans är vi vackra

Han undrar vem jag skriver om och jag svarar så ärligt jag kan. Jag vet inte varför vissa historier har fastnat eller varför jag minns saker som spelat över för längesen. Jag vet inte varför han får mig att vilja att livet började nu.
När jag ligger där bredvid honom går det långsamt. Tiden försvinner men jag hinner ta hundra andetag bara han rör sig en millimeter eller skrattar. Han är ett lejon. Snabb, dödlig, vacker. Jag beundrar hans profil och hur hans ögon blir stora när han pratar om viktiga saker. Fast jag tycker att allt med honom är viktigt. Varenda liten känsla. Varje litet ord.

Att träffa någon annan

Malin säger att jag måste lära mig att gilla att bli omtyckt. Hon säger att det roliga i att jaga något utan känslor, för en person med mycket känslor, måste vara uttröttande. I slutändan är det ju ganska meningslöst och om man faktiskt skulle komma fram till någonting så skulle det väl ändå vara tråkigt.

Jag tror ju på att vi hamnar där vi ska ändå, att jag gör det. Så varför har alternativet "bara vara omtyckt för den jag är" aldrig lockat? Förrän nu då, när jag låter honom säga att jag är bäst utan att springa åt andra hållet. När jag låter det vara enkelt för att det är enkelt, inget annat. 

reflektion

Om ett träd faller i skogen och ingen ser eller hör det falla, föll det då? Om någonting inte går att ta på, finns det då? Om en annan människa existerar utan livstecken, lever personen då? För ibland så låtsas jag att han inte gör det.

Det var lika varmt, den dagen, som i förra veckan. Men så är det ju ungefär ett år sen också, värmeböljan kom lite senare i år.
Hans lakan var mjuka, inte alls prassliga som de brukar bli när man precis tvättat. Hans persienner var uppdragna och det var svårt att veta om klockan var sex eller om vi sovit bort halva dagen. Han låg bredvid mig med rufsigt hår och bruna armar. Inte vaken och inte på väg att vakna heller. Bara att byta ställning i sängen kändes svårt, jag ville titta på honom lite till innan han öppnade de där isblå ögonen. Sen gled jag nerför sängen och lämnade rummet. Gick in i badrummet och tog bort gårdagens smink.
Såhär i efterhand tänker jag att han inte hade brytt sig om mascaran under ögonen eller mitt trassliga hår. Och att min vilja att vara fin för honom bara lämnade honom att vakna upp ensam. Jag förstår nu att det var därför jag var där, för att hålla om honom på natten och ge honom någon att ta hand om. Så synd bara att jag ville ta hand om mig själv, så synd att jag var så kär i honom att jag glömde bort att ge honom en kropp att vakna upp bredvid.  

Äntligen

Jag tog fel spårvagn och hamnade någon annanstans än där jag skulle. Det gjorde inget, jag var elektrisk. Jag var ensam på hållplatsen, kände mig strypt och övergiven. Du, det handlade om dig. Det har inte alltid handlat om dig, men då handlade det om dig. Då och en stund efter det. Jag lät dig komma så nära, men framförallt så hakade jag upp mig på en kropp utan hjärta, en rädd person. För ja, du var rädd, är rädd, är svagare än vad jag är. Låt mig minnas det där fina, som faktiskt var ganska längesedan nu, för det är allt vi har. Det är allt vi är. Bara en liten explosion. Ett litet utbrott som lagt sig, ingen fick men för livet. Alla kom därifrån med livet i behåll.

Losing sleep

Jag vill att du ska lägga dig i vad jag gör på nätterna, vill att du ska ligga vaken och undra. Jag vill att du ser på henne och saknar mina ögon. Jag vill att du ska se mig i någon annans rörelser och höra mig i andras ord. Jag vill att du ska ramla och inte komma upp. Jag vill att du ska må som jag har mått, gråta för att du inte vet och sluta känna för allt som någon gång haft betydelse. Jag vill se dig ligga där på gatan, full och utan hem. Jag vill att du skalar av dig själv tills du är naken, tills varje centimeter av din hud är avtäckt. Jag vill att du vaknar upp på natten och undrar vem jag är nu, att du känner dig ensam och förrådd av allt du nånsin älskat. Jag vill att du mår illa av dofterna jag använt, blind av allt som påminner om mig. 

Jag vill att du åker ut till havet och sätter dig där. Jag vill att du stannar för att du tror att vågorna ska lugna, vill att du ska inse att det inte kommer hända. Jag vill att du sätter dig i bilen och åker hem lika tom som när du kom. Jag vill att du ska känna att du inte har någonting att stå på, att marken är ett hål och att du inte kan flyga. Blöta vingar, som att meningen med att du ens andas blivit tagen. Jag vill att du ska hata dig själv klockan 02.34 när du fortfarande inte lyckats somna. Jag vill att du ska minnas och oroa dig över nästa år. När du känt någon som aldrig någonsin igen kommer låta dig komma närmare än en kontinent ifrån henne. 

Kyligt

Jag känner mig oinspirerad att skriva, kanske för att jag behöver nya källor att bli alldeles varm av. Jag känner mig långt ifrån allt annat, som en heliumballong över Liseberg som nåt stackars barn släppt taget om. Jag vill komma härifrån. Från trädet jag har trasslat in mig i. Men det är en hårfin gräns innan man stiger på en för hög höjd, tar sig vatten över huvudet och smäller. Jag vill inte smälla än.
Det känns som att jag har en hel sanning framför mig. Svart på vitt, fastän jag inte tror på sånt. För finns det egentligen en sanning? Känslor är som fingeravtryck.
Och vad gör man när känslorna inte matchar? Vad gör man när sånt, som för andra flyter upp till ytan och försvinner, blir till stenar i skorna för mig?
Hur fick du komma så nära, hur kan du ha fått beröra? När du aldrig tänkte stanna, när du bara lämnade stenar?
Det var längesen jag kände för dig, älskade dig, ville uppfylla allt du någonsin drömt om. Det var längesen du var solen och havet, längesen du satt i soffan med mina ben i ditt knä och sa att du var lycklig. Det var årstider sen vi höll i varandra och varje gång det haglar tänker jag på dig. Det finns saker som bara inte dör, sånt som inte suddas ut.
Du och jag kommer aldrig att vara, jag bara önskar att jag kom ihåg dig som solsken och inte hagel. 

Den sista biten

Jag kommer att lämna tillbaka det sista av dig, för jag har en grej kvar. Jag sparade den för att vara säker på att det aldrig riktigt skulle byggas en vägg mellan oss. Jag kommer att lägga den sista biten i händerna på dig och jag kommer att ta farväl. Farväl till all destruktivitet och alla hopp om att du skulle ändra dig. Jag har aldrig riktigt vetat vad jag skulle göra om du gjorde det ändå, jag hade inte stannat för dig.
Jag hittade den när jag städade, av en slump så föll den ur en vas och vem vet varför den låg där.
Hursomhelst kommer den komma och jag föreslår att du tar in betydelsen av den, frågar vad värdet av den var för dig. Jag kan inte behålla den för det påminner om någonting som jag hatar att förlora. Det påminner mig om att det är över och om att någonting som var så fint och äkta egentligen bara var lögner och tidsfördriv. 

Jag vill skriva om er för att jag i mörkret kan se ljus. Era mjuka kinder och skratt, för att jag kommer ihåg hur det känns att hålla i er. Jag vill skriva om sånt som ni kanske glömt, för att jag vet att ni läser och för att min värld ska byggas på fina minnen. Sluta ifrågasätta mina motiv, man kan älska på så många olika sätt. Jag kan riskera utan att vara riskfull, vara barnslig utan att vara oseriös och smart utan att vara logisk. Jag kan spela med utan att vara taskig och gråta utan att gå under. Jag kan våga utan att vara dum. Älska utan att vara kär.

Oundvikligt

Vill du sluta gå här utanför. Jag tittar ner och du går nedanför mitt fönster. Jag ville ringa dig och säga att jag ska åka och behöver träffa dig först. Jag vill ringa och berätta att jag kommer att sakna dig mer än någon annan. För att även om du inte deltar så är du alltid här. Även om du har glömt vem jag är så ser jag dig gå förbi.

Du är det vackraste jag sett, den finaste som någonsin blåst liv i mig. 

När jag tänker på dig rör sig hela världen och jag kan känna det. 

Men så går du här utanför och du tittar inte upp.

Att konstatera

Vi tillhör bara skuggorna ikväll. Är bara avbildningar utan ansikten. Svarta om än genomskinliga, mot väggen av huset ser man oss inte. 

Vi går vid sidan av varandra, håller hårt i varandras händer för att bevisa för världen att vi hör ihop. För att lura oss själva att vi är lyckliga och fina ihop. Händerna som en gång passade har vuxit ifrån varandra, att hålla i dig känns ostabilt och klumpigt. Jag håller hårdare än vad du gör men när jag släpper fångar du upp mig. Vi tittar inte på varandra, inte ner på händerna. Jag fryser och du ger ingen värme. Jag är inget träd, inte rotad i marken som du skulle vilja. Du tycker inte om det mest utmärkande hos mig, jag vill stundtals sparka liv i ditt bröst, stundtals vill jag lämna dig ståendes på gatan. 

Jag borde förstått här var vi var på väg, eller inte på väg. Att nästan älska dig var aldrig lika härligt som när jag nästan älskade de andra. När allt handlar om att vilja ha någonting som inte går att få.

Frustration, manipulation. 

Spelet som jag aldrig kunnat spela, känslorna som växte upp i himlen åt hundra olika håll och kontrollen som aldrig fanns. 

För jag är inget träd och du är ingen fågel. 

Tar kärleken någonsin slut?

Vi har pratat om det förut, hur jag räknar tid. Att det inte är som alla andra räknar den, att det finns sånt som måste lämnas regelbundet. Sånt jag blundar och släpper taget om som om det aldrig haft ett värde och sånt jag håller fast vid som om det gällde livet. Jag kan inte förklara vad som avgör vad som stannar, det är som att försöka förklara själva tiden. Kommer det någonsin att finnas en lucka och kommer vi alltid att älska varandra? Jag har delat in mitt liv i sex delar. Du är min svaghet fortfarande, en spik i min häl, en flis mitt i handen. Det du gjort med mig har inspirerat till vad som är på väg och även om du verkar ha blivit någonting jag är för fäst vid för att släppa, så ser jag fram emot vintern när du bara har en plats på hyllan.