Att doppa sig

Att få finnas till och göra någonting viktigt av det, någonting fantastiskt bara för sig själv. Att skratta med en person som också har förstått det här med att allt egentligen handlar om att vara kär i sin vardag. Det är aldrig de stora sakerna som väger tyngst. I slutändan kommer jag mycket hellre ha skrattat lite varje dag, lärt känna mig själv lite mer varje dag, älskat lite varje dag. Hellre det än att inte känna i hundra dagar och sen explodera i en dag. 

Så det är över, på riktigt. Jag vet att jag har sagt det förut, men då var det för att jag var ledsen och nu är det för att jag inte känner någonting alls. Jag vill, rent symboliskt, bara sätta punkt. Hade det inte varit för det hade jag kanske inte ens brytt mig om det. 

Det är dags att hoppa från bryggan nu, dags att försvinna under ytan och kyla ner hela kroppen. Så att jag kan bli varm igen, så att jag kan älska min vardag. Och sisten i är en fegis.

Du.

Jag åker från henne nu, från det finaste jag fått nudda vid i det här livet. Det finns ingen som hon, ingen som trycker ner alla mina tangenter samtidigt och skänker syre till min glöd. Med henne är jag en eld, en brasa i maj, oförstörd och allt det där. 

Den som får andas i hennes närhet kan skatta sig lycklig och den som släpper henne ger bort ren och skär lycka. Hon är det som går att finna där regnbågen slutar, att få vara hennes syster är det bästa som någonsin hänt mig. 

Jag vill stanna här, hos henne, för alltid. 

Ett med havet

Skrev in ditt namn och skickade nästan iväg ett sms. Ville bara säga att jag tänker på dig, men vet att du skulle tolka det som att jag vill gräva i något som slaktats. 

Jag vill bara säga hej och det går inte, det går inte att vara lättsam längre. Vi kan inte bara säga hej. 

Jag ville alltid vara en sjöjungfru, önskar att jag hade fötts i havet. 

Jag tittade länge på ditt namn i telefonen. På namnet jag raderat för längesen, men som aldrig kommer försvinna. Allt känns så dramatiskt, bara det här lilla och jag vill bara vara en sjöjungfru. 

När det är rätt så är det lätt.

Jag älskar Lund, jag vill bo här. Vill att det ska vara precis som det är nu, när solen skiner på en klarblå himmel och vi ligger i gräset. 

Vi har gått på kullersten idag, köpt jordgubbar på Coop. Jag har blåa byxor och smutsiga fötter. Jag har gått barfota. Vet du om du om hur du doftar? Det vet jag. Gick förbi en kille idag som hade din parfym, tänkte på dig. 

Jag skjutsar Julia på hennes röda cykel, lyssnar på glassbilen några gator bort. Älskar Lund. Jag älskar dig och jag älskar Lund. 

Imorgon kanske jag måste åka hem, men längtar inte, vill inte tillbaka. 

Jag vill vakna upp med lust till livet, kunna cykla till min syster och äta middag i stadsparken. 

Du luktar så gott och smakar vanilj. 

Jag gillar Ramlösa och lejon. Lejon extra mycket nu. 

Vill pussa dig och älska dig som ett lejon. 

Jag funderar mycket på hur man ska förklara mina känslor för dig. Hur jag ska kunna få någon annan att förstå varför jag fortfarande pratar om dig, varför jag skriver ner småsaker du gjort och sånt du sagt. Mina vänner undrar varför jag strör salt i mina egna sår, varför jag envisas med att älska din doft och ditt skeva sätt att le. Varför jag väljer att återuppleva genom minnen och bita i ett sprucket hjärta. 

Det är för att det känns okej nu, för att minnena blivit mer ljuva än bittra och för att du faktiskt existerar som en fin del av mitt liv i form av en faktisk kärlek. Gamla känslor är också känslor, gammal kärlek är också kärlek. Jag har slutat bry mig om att försöka få tillbaka dig för att det vi hade var det vi skulle ha och vi nådde en gräns som inte går att sudda ut. 

Ja, jag saknar dig ibland. Kommer på mig själv med att uppskatta egenskaper hos andra som påminner om dig. Ibland letar jag efter dig i massorna, men ibland måste jag också tänka efter för att minnas ditt ansikte. 

Det känns som att vi har en ocean emellan oss, du är ett grässtrå på världens största äng. Ibland känner jag att jag är ett grässtrå också, men ibland är jag en ensam solros. Du skadar mig inte längre, dina ord stannar bara kvar och värmer när det behövs. Du ville vara nära mig, du kände så en gång. Jag framkallade det hos dig. 

Jag är nöjd där.

Så glad att du är min

Du betyder så mycket, finns alltid som en konstant att hålla fast i och du tillåter mig att flyga utan att tappa greppet. Du är världens mest älskvärda person för att du genomsyras av kärlek och välmening, trots motgång och kaos. Om man väljer, som du ju säger att man gör, så är du det bästa valet jag någonsin gjort. 

Du är allt, du är världen, du är föralltid. Världens bästa mamma.

Första gången

Vi låg i hans soffa, mitt emot varandra. Jag hade min hand under hans tröja, på hans mage och det var varmt i rummet. Jag hade på mig en randig tröja och han höll om min nacke. Mitt hår var nytvättat och lite lockigt, han hade ett tuggummi i munnen. En enda lampa var tänd, den i fönstret, tända ljus på bordet och allt smakade mint. Jag låg lite längre ner än honom, tittade upp när jag såg på honom. Från att ha varit så självsäker och modig, var jag förlorad i varenda rörelse. Som att han sa de allra smartaste av saker, de viktigaste orden. Som att han nuddade vid mina känsligaste punkter, spelade på mig som om han aldrig hade gjort något annat. 

När jag tänker på honom nu kommer jag inte ihåg hur han låter, men då vet jag att hans röst kändes som allt jag för evigt ville lyssna på.
Han spände käkarna när han kysste mig, andades in mig och släppte aldrig. Han svepte sig själv omkring mig och att jag var naken spelade ingen roll. Han stannade mitt i en andning, flyttade en slinga hår från mitt ansikte med hela handen, la sig med munnen vid mitt öra. 

"Jag tycker om dig"

"Jag tycker om dig också"

"Gör du det?"

Och hårdare har jag aldrig kysst någon. 

Värmande

Det tog ett tag innan jag gav efter för det jag kände, vi sågs ofta och jag nämnde honom som om alla visste vem han var. Flera gånger och jag var medveten om att något stort kunde hända om jag lät det. Jag visste alltid att han var något nytt och genom att inte ge allt med en gång, så gav jag honom en chans.

Det var den där kvällen när jag satt sådär nära, yttrade ord på ett sätt som jag inte gjort förut. Pratade långsamt, meningar som tonades ut i viskningar och jag tog i hans hår på ett sätt som vänner inte gör. I bilen hörde jag inte ett ord av vad han sa, jag nöp mig själv i låret för att inte lägga handen på hans.
Det var då det högg i mig för första gången, eller första gången han skapade en känsla som fick mig att inte kunna kontrollera mig själv. Världens skönaste känsla, att inte kunna eller vilja kontrollera sig.
Jag lät fingrarna nudda lätt vid hans panna, såg in i ögonen som om de precis fått en ny färg och bet mig i läppen för att inte le åt allt han sa. Plötsligt insåg jag vad jag kunde göra, blev rädd för mig själv i den stunden. Jag minns att jag bara kunde tänka på hans ögonfransar, på hans händer och på hur jag luktade efter vaxet i hans hår.
"Jag ska nog köra hem nu" sa jag för att det fysiskt gjorde ont att sitta så nära honom. Tio centimeter närmare och jag hade lagt handen på hans bröst, känt hans hjärta slå.
Istället sa vi hej då i dörren och innan han stängde lutade jag mig in och släppte den där sista kontrollen. 

När jag ska plocka fram honom

"Kommer du att försvinna för det här?" skrev han. Från att ha pratat som om gårdagen inte funnits. Från att ha varit på väg någonstans till att känna varandra lite mindre än förut. "Jag vill inte förlora dig".
När han skrev det var det på riktigt, han hade låtit någon annan skapa ett gap mellan oss, låtit någon annan bestämma vilka vi skulle vara inför varandra och det gjorde mig ledsen.
Maktlösheten, hopplösheten och jag var ju kär i honom dessutom.
På natten kom han, låste upp själv med nyckeln jag gett honom, kom in i sovrummet och gav mig en kyss. Som om det inte var förstört, som att det fanns en chans för oss trots allt. 

Det handlar om att vara i rätt tid och att brinna tillsammans. Det handlar om att explodera för att kemin bara stämmer och om att vilja ge någon annan allt vackert i världen. Det handlar om kärlek, om att bara vilja vara nära. Och det handlar om att våga erkänna att man gjort fel, begått ett misstag. 

Du finns i musiken och jag ska minnas dig då.

Jag låg där bredvid honom, hans kropp nära min, under samma täcke och hörde honom andas. Jag ville kolla på telefonen, men då kanske han skulle vakna. Jag ville gå upp och ta på mig mer kläder, stänga dörren försiktigt till sovrummet och komma därifrån. Istället låg jag kvar och grät i tystnad, för att han i sitt allra bästa och finaste aldrig skulle bli du.

Det är aldrig så farligt som det låter, aldrig riktigt så stort eftersom allt är relativt. Vad är det största av det största? Det djupaste av det djupa?  Svartaste av svarta? Vem bestämmer? 

Det är jag som har valt att min sorg är så sorgsen, min glädje så fantastisk. Det är mina känslor och mina tankar kring det som fött en situation som blivit en så stor del av mig och min verklighet. Pojkarna i mitt liv som fått större plats än de förtjänat, det har jag valt. Kontrollen har alltid varit min. Jag har valt att se alla deras egenheter som vackra pusselbitar av dem själva och det har i sin tur skapat en saknad efter dem när de försvunnit bort. Det är min last, att jag känner in så mycket och minns underbara ord och personlighetsdrag som andra kanske missar. För det är de sakerna jag saknar, att jag känt en människa som ingen annan känner den. 

Och kanske är det så, att pojkarna inte vill kännas vid de där pusselbitarna. 

Things we lost

Jag känner hur du kommer närmare, du kanske känner av det också. Jag känner mig som en magnet, jag har liksom inget val. 

Jag drömde att du kom tillbaka, sa saker igen, tilltalade mig med samma värme. Det som var annorlunda var att jag blev mer förvirrad än lycklig av drömmen, vet inte om jag påverkas på samma sätt längre. Men sen körde du förbi och jag tittade upp, såg dig genom fönstret ångrade att jag valt att gå just där och då. 

Kepsen var på men jag kände knappt igen dig. 

Du var alltid klargul för mig, ditt ljus. Och nu har du liksom slocknat. Jag orkar inte försöka tolka dig längre och om ingenting sägs så är ingenting sagt.

Tiden som springer iväg

Allt bara försvinner, som vatten under en bro och så är det bara borta. Känslor kommer snabbare än jag hinner registrera och stannar mycket längre än de borde. Jag önskar att de kunde lämna lika snabbt som de kom för det här är plågsamt. Han får mig att göra saker som jag inte gjort med någon annan. Befriande saker, fantastiska saker och tiden, den räcker inte till.

Allt jag skriver har hänt på riktigt.

Efter den där kyssen, den perfekta sommarnatten åkte han iväg. Han ringde och jag tog promenader för att prata ostört. Gick igenom skogen, satte mig ner för att höra honom bättre. En vecka. "om en vecka ses vi". 

Jag hade glömt hur man kunde sakna, hur det kunde göra fysiskt ont att vara ifrån en annan människa på det sättet. Mer fick jag av det sen, men det hör inte hit. 

På söndagen så kom han, rutig skjorta och shorts. Mamma hade köpt fyra liter jordgubbar, för det tyckte han så mycket om. Klockan sex stod han utanför porten och så bad han mig springa ner. För brun för att bara ha varit i Sverige, en klänning som kanske var för kort. 

Jag låste upp den tunga dörren, tog i handen som jag längtat efter så. Sprang före mot gården och han ryckte mig tillbaka. Mot väggen, i skuggan, kysste han livet ur mig. Mot väggen lyfte han upp mig från marken. Mot väggen log han mot mina läppar. Mot väggen var han min.

Vi låg i sängen, tysta stirrandes in i varandras ögon. Det fanns ett ljus någonstans, vet inte var men det fladdrade lite och dina ögon var svarta. Du log alltid snett, fick en smilgrop på ena sidan. Jag ville stryka med fingret där och över rynkan i pannan. Vi nuddade inte varandra, sa ingenting, kände bara ruset och hörde bara vågorna. De där stunderna, när det är så tyst att man håller tillbaka andetag och låter luften komma långsamt. Man fyller lungorna till max och suckar ut gammalt syre. Du lyfte handen långsamt och nuddade mig vid örat. Som om jag var av tunnaste glas lät du fingrarna vila på mig och plötsligt var jag medveten om min egen kropp. Du förde handen till min höft och läpparna till mina. Om du var giftet så ville jag dö. 

När kärleken tar över

Jag kunde inte äta på flera veckor, mamma fick tjata på mig, påminna mig. Jag ville inte sova, kunde inte, för jag tänkte på honom. Varje låt jag hörde handlade om honom, varje sak han sa var det finaste jag hört. Alla kläder han bar var de snyggaste jag sett, alla saker han sa var det smartaste jag hört. Jag rättade mitt liv efter vad han hade planerat, ställde om mina tankar för att matcha hans. Jag svalde min stolthet, gav bort min eld, föll för någon som inte kunde fånga mig. Och det kommer aldrig någonsin att hända igen.

I vinternatten

Jag brukar säga att jag önskar att någon hade filmat vissa stunder av mitt liv, för att det är så overkligt och för att mina berättelser låter påhittade. Jag tror att jag tack vare att jag känner så starkt skapar situationer som är nästan magiskt overkliga. Så vackra på de sorgligaste av sätt och alla minns jag med ett rosa ljus omkring sig.
Som när vi stod i hallen, han utan tröja och jag i min jacka. Han kysste mig i pannan, sen på munnen, knäppte händerna bakom min nacke och tittade upp i taket. Som om han bråkade med sig själv. Jag kunde se i hans ögon hur känslorna inte höll med om vad som var smartast att göra. Jag har aldrig varit smart, om smart är att göra det som är logiskt. Jag stod tappert och tittade på när han bestämde sig. Han sa "vi säger inte hej då" och så gick jag. 

Det finns så mycket jag skulle vilja säga, som jag ibland säger högt för mig själv. Som att jag önskar att jag förstått att du tyckte om mig för den jag var och att jag inte hade behövt kämpa för att vara perfekt. Jag skulle vilja säga att jag önskar att vi hade träffats nu, istället för då, för att den jag är nu är bättre och du hade gillat mig mer.
Jag önskar att jag kunde möta dig och höra om ditt liv, dricka kaffe med dig på samma café och skratta åt sånt som ingen annan skrattar åt.
Jag skulle vilja säga att jag saknar dig, men vet inte hur du skulle ta det. Det är liksom bra saknad, vänlig saknad. Jag bläddrar förbi ditt nummer ibland och fingrar på ett meddelande. Men jag skickar aldrig, varför skulle jag? Vi har båda gått vidare och det spelar ingen roll att du ser mig som den jag var förut istället för den jag är nu. Vi har en bit historia ihop och kanske är det så det ska vara. 

Bättre sent än aldrig

Det var Julias student och jag satt i gräset utanför klubben. Någonstans nära Kaserntorget och jag var kanske äldst av alla. Julia hade köpt biljetten, lockat med mig till en fest fylld av vita mössor. Dagen hade varit lång, jag var nykter och trött. Vi hade hängt med ut för att få luft, det var svettigt och trångt därinne. Jag hade fortfarande inte berättat om honom, att han var anledningen till att jag aldrig släppte telefonen. Att han sa fina saker så att jag kunde sova om nätterna.
Vi hade inte setts på länge, men min kropp reagerade på honom. Vi hade pratat om att ses den kvällen, bara snabbt och säga hej fastän klockan var mycket. Basen dunkade i marken, Julia tittade på mig.
"Jag har träffat någon" sa jag, "Han väntar på mig vid Grönsakstorget". Hon hjälpte mig upp från marken, "gå" sa hon och gav mig en kram.
Jag har aldrig innan och aldrig efter varit så nervös som då. Gick långsamt i mina vita Converse och strök med ena fingret längs skyltfönstren på vägen. Som för att lugna ner mig, för att nudda vid något som stod stilla. Han stod lutad mot en pelare vid parkeringsplatsen, röd tröja och gympaskor till min kjol och vita linne.
"Får jag titta på dig?" sa han och höll upp handen för att stanna mig. Två långa sekunder och sen stod jag tryckt mot hans bröst. Han luktade tvål och nytagen parfym, något sportigt och det var ju inte så konstigt.
Vi gick längs vattnet i Vasaparken och jag kunde fortfarande höra basen från studentfesten.
Vi satte oss på en bänk, tredje bänken från vägen. Jag blir fortfarande varm när jag cyklar förbi.
Lite tafatt la han handen på mitt knä i natten, jag tror att klockan var tre men jag var inte längre trött. Hans blåa ögon borrade igenom väggen den kvällen, tiden med honom räckte aldrig riktigt till.
Julia skulle möta mig i porten klockan fyra, jag hade ingen nyckel och var tvungen att gå. Vi reste oss och jag gav honom en kram, om jag stod på tå var vi nästan lika långa. Som om vi gjort det en miljon gånger förut, slöt han sina ögon och kysste mig.
Och framför bänken klockan fyra i Vasaparken, föll jag för någon för första gången i mitt liv.

Om mina historier.

Jag har skrivit nästan uteslutande om kärlek och kommer att skriva mer historier med sånt som faktiskt hänt. För att jag inte vill glömma varken det fina eller det onda.
Men ni ska veta att de inte alltid kommer i ordning, att jag kanske skriver som om känslan var nu och inte då. De som behöver veta vem det handlar om vet det och ni som känner er träffade gör det förmodligen med all rätt.

I januari

Vi hade setts på kvällen, druckit kaffe på ett café. Han hade jeans och en stickad tröja, en sån där pullover som jag egentligen inte gillar så mycket. Men han var söt i allt. Det bästa med honom var humorn, att man aldrig visste vad han skulle skratta åt.
Jag följde med honom till bussen, hand i hand för första gången. Det var kallt och jag var lycklig. För jag visste inte något, det fanns ingenting emellan oss. Bara känslor och nutid, bara pirr och fjärilar.
Jag kom hem ganska sent, brydde mig inte om det tog tid. Hans hand fanns kvar i min långt efter han släppt och i telefonen blinkade nya meddelanden från honom.
Jag la mig ner i sängen, hjärtat överbelastat, varmt. Det slog av koffeinet, av att komma från kylan in i värmen och av att han tyckte om mig. "Så mycket" sa han, "Jag tycker om dig så mycket".
Vi bestämde oss för varandra den kvällen och jag kände mig som ett barn. Kanske för att vi båda var det, för att skratten var det bästa vi hade. Kanske för att allt kändes enkelt och för att någon jag tagit mig tiden att lära känna också ville känna mig.

Jag vill att du ska veta

Han mötte mig vid bussen, vinterjackan, luva. Det snöade lite och korsvägen var mörk. "Dig känner jag igen varsomhelst" sa han och log. Det där söta leendet, lite snett och pojkigt. Och jag slängde mig om hans hals framför alla. Han luktade tandkräm och magi, såg ut som solen och rymden. Alla stjärnor på en gång. Det var andra gången vi sågs och jag var hög på hans närhet. 

Jag rörde vid hans hår försiktigt, nuddade vid armen. Vi stod i köket och skrattade åt något och han bad mig välja låt. 

Jag var aldrig rädd för honom, aldrig någon annan än mig själv. Han berättade om sin dåtid, jag bad honom spela för mig. 

Klockan två, i ett rum på tredje våningen, med tända ljus och vin. En vidöppen dörr, bubblande kroppar. Känslor av hopp och jag lutade mig in. I den bruna soffan, över gitarren, kysste jag honom för att han var så vacker. 

Dina ögon

Sluta kom tillbaka när jag äntligen låst dig ute. 

Sluta stå utanför mitt fönster när jag bett dig gå. 

Sluta finnas under natten.

Sluta dyka upp som minnen. 

Sluta väcka mig med kyssar. 

Sluta hålla mina händer. 

Sluta bada mig med solljus. 

Sluta finnas i det inre. 

Sluta vrida ur mitt hjärta som en trasa utan färg. 

Sluta tro att jag är ledsen. 

Sluta skada mig med tankar. 

Sluta upp att vara underbar.

Jag får inte sakna dig nu. 

Ormar

Jag har en grej, en glasburk med saker du gav mig på vår första dejt, kommer du ihåg det? Den står i ett skåp, för jag kan inte riktigt slänga den, inte riktigt titta på den heller. Jag är rädd att jag ska bli arg eller ledsen, glömma mina nyvakna känslor av frid och tacksamhet för att vi kunde mötas en gång i tiden. Tack vare en burk. Jag kan med säkerhet gå runt där du går nu, för jag vet att vi absolut inte kan mötas. Det finns ingen risk att springa på dig för vi är osynliga för varandra. Ingen ser ut som du längre, ingen luktar som du när jag går förbi dem. Allt jag har kvar av dig är min burk och när jag faktiskt slänger den är vi för evigt klara med det här. 

Norrsken

I helgen pratade jag med en killkompis, pojkvännen till en väldigt nära vän till mig. Det han sa vill jag föra vidare, fast jag vill inte bara skriva det rakt av och vara klar med det. För det han sa är så viktigt och sant att det kändes lite som att han våldförde sig på mitt hjärta när han sa det. Det finaste var att jag inte ens frågat, samtalet handlade egentligen om något annat och det gör ju trycket bakom orden så mycket kraftigare. Han älskar henne mer än vad jag rättvist kan skriva här. Det skulle vara som att försöka beskriva känslan jag får när det ösregnar i 25-graders värme och jag får vara ute, som att försöka förklara vad som händer i mig när någon sitter en meter framför mig och sjunger bara för min skull. Det exploderar, allt vad jag är, hela min kropp. Lite så var det när han sa det, nästan lite hög på sina känslor och inte alls blyg för att jag hörde honom. Det fanns ingen osäkerhet i honom när han sa det, det var inget försök att ställa sig in eller någon baktanke kring det.
"Jag är bara så tacksam för att hon är min" sa han och hans ögon var så väldigt ärliga bakom masken. Det var längesen jag såg en sådan ärlighet i någon. Det handlar kanske inte så mycket om orden, kanske mer om sättet an sa det på. I ett kök, på en fest, lite full fast ändå nykter. Mer än någonsin är han min vän, för att jag litar helt och hållet på hans värderingar av henne. "Hon är det bästa som finns".
I ett hav av andra är hon så fantastiskt lysande. Han ser det jag ser, utan att vara blind av en annan sorts kärlek och det gör mig trygg att veta att han tar hand om henne.

Det finaste du sa var att jag var färgen på det vita, att fåglarna sjöng högre när du var med mig. Du kallade mig älskling, den vackraste på jorden. Att solen var varmare när jag var hos dig.
De snällaste du gjorde var att komma till mig, lägga dig bredvid mig och smeka håret från min panna. Jag var febrig, mer än nånsin, dina fingrar de var kalla och i min yriga sömn var du kanske närmare än någon förut.
Det bästa med dig är dina ögon, hur de ser på världen precis som jag. Din blick i morgonljuset, dina tjocka ögonfransar, dina trygga andetag klockan 04 på natten.
Den bästa stunden var när du stod i dörren, plötsligt när jag trodde att du gått. Du log snett och jag gav dig mitt hjärta, helt utan att tänka mig för.
Den naknaste stunden var när du grät i det tysta, blottade minnen och biktade dig. Du sa att du kände dig trygg hos mig men att livet kändes så vilset.
Jag minns när du kom till mig på jobbet, bad om min närhet och allt du fick ta. Du saktade ner mig och kysste det onda, tonsatte sorgen och höll i min värld.
Det vackraste jag visste var när du sjöng för dig själv, när du trodde att jag inte hörde, när du rynkade pannan.
Det mest fantastiska, otroliga, underbara var att du var du och du var min litegrann. Jag fick se dina färger, du såg några av mina och jag tror att jag kanske älskade dig ett tag.
Det värsta du gjort är att följa ditt hjärta och det kan jag inte vara arg på dig för. 

Att lära

Jag lär mig de läxor jag vill, gör om samma misstag hundratusentals gånger ibland för att det är värt det i slutändan. Det är värt att kanske bli sårad och ledsen, gråta ner i kudden tills mascaran fastnat på alla ställen utom där den ska vara. Det är vår i luften, maj har börjat och det känns okej att skriva detta. Det känns okej att medge att det inte alltid är så lätt och att jag fattar många beslut som på pappret kanske inte är så smarta. Dock är alla jag träffat så fina och allt jag känt så äkta, att om jag skulle önska bort det skulle jag inte vara en lika välmående person.
I veckan pratade jag med en av de största kärlekarna i mitt liv. Jag räknar honom som det eftersom han kom in när jag behövde det som mest, tyckte om mig när jag tyckte som minst om mig själv. Det var hemligt och ganska kort, men det var sommar och desto finare just därför. Vi pratade för första gången på länge och förstod för äntligen varför vi inte är tillsammans nu. För att vår tid var då och det här är nu.