Hej då.

Det är dramatisk, som alltid med mig. Detta ständiga uppsökande av dramatik. Ängsligheten, kärleken, lusten. Dessa gator som är mina, asfalten, betongen. Jag är arg på dig fast jag älskar dig. Hatar att jag älskar dig, för det gör ont att lämna. Det hugger i magen och jag sover bort den sista tiden med dig. Ligger ner mer än jag står upp, för att jag har riktiga känslor för dig. Vill knarka dig så hårt, fylla upp mig på dig och vara din bästa vän i mörkret. 

Men du dränker mig fina du, stryper alla tillgångar, tuggar och spottar ut. Du är inte bra för mig längre, inte nu. Bara mörk och gåtfull på ett sätt som får mig att bli rädd för dig. Rädd för stunderna med dig, rädd för mig själv och att tiden verkar gå i ultrarapid utan att jag får gjort någonting alls. Sakta men säkert har min kärlek till dig överkommit mig, men känslan är mest bitter och klibbig. Jag ser dem när jag ligger i min säng om nätterna och det som förut brukade hjälpa påminner mig nu bara ännu mer. Är klar här på ett tag och försvinner till ett buller som kanske dövar tystnaden. 

På återseende snart, behöver bara en paus från dig. Föralltid i mitt hjärta Göteborg. 

Vid protesfabrikens stängsel

Sitter vid kanalen utan skor. Det är varmt, nästan sommar igen, i förrgår var det höst. Minns när jag satt här för ett år sedan efter att vi dött, grät mot Karins axel och svor att aldrig göra om samma misstag. Jag kallade dig ett misstag. Det var du ju såklart inte. Såna känslor är aldrig misstag. 

Och nu är jag här, den sista torsdagen på länge i den här staden, min stad. Där du finns, där ni finns. Ni som fått mig att bygga upp ett hat mot staden jag en gång älskat. För att ni lever här och för att ni piskat mig till en form jag inte är bekväm med. 

Jag ser er när jag ser lisebergstornet och avenyn. Jag ser er på Järntorget, korsvägen och vid den här jävla kanalen. Det är smutsigt och det är så det ska vara. Och jag vandrar planlöst omkring och tänker på er. Mina sista dagar i Göteborg och jag tänker på er. 

Öresundståget

När jag åker förbi din stad vill jag lägga mig ner på tåggolvet och titta upp i lysrören. Jag önskar alltid att slippa se dig på perrongen, men tittar alltid efter ditt blonda hår. Den där frisyren. Alltid. Det är det som påminner mig om att även om ditt nummer är borta, även om jag eldade upp det sista jag hade kvar av dig för längesedan. Så finns du. Staden påminner om det. Påminner om första gången jag åkte hem och du stod kvar med din bil vid Pressbyrån. I ösregn, för det är det vi var. Ett ösregn. 

Jag vet att vi aldrig hade kunnat lagas. Sånt som inte är äkta är svårt att laga. Jag vet att det var för längesen och jag vet att vi inte var tillräckligt nära någonting värt att kalla kärlek. Jag vet att du var ledsen, jag vet att du menar det. Att du inte ville såra mig. Vet att du är en bra person egentligen, vet att jag borde stryka dig från min själ. Ur mitt hjärta. 

Och det har jag nog gjort, glömt dig alltså. Förutom när jag minns att du finns. Alltid vid den där jävla perrongen. 

En plats för oss

Vi måste ta oss ur det här, måste leva i sanning, måste vakna. För jag skulle kunna fortsätta. Hålla dig nära och smeka ditt hår. Höra dina andetag, låta dig vara snäll och ta hand om mig. Låta dig få småbitar och halvhjärtade skratt. Men egentligen dör jag hellre. Jag blir förr uppslukad av jorden än att leva i förnekelse och lögn. Han finns där och jagar, han andas när du andas. Hans hår är lite mjukare, hans händer helande. Han finns i luften, i marken. Han finns i de vita lakanen och det är hans läppar jag tänker på när du tar i mig.

Serendipity

Egentligen vet jag om att jag borde stänga om dig, inte se dig i ögonen, försöka glömma hur din tröja luktar. 

Jag vet att du är ett mörklagt fönster, men att det är vilt därinne och att din röst är högre än alla andras. 

Vi är starkast tillsammans. 

I det ljusaste ljusa

Ibland har jag tänkt att det får vara bra såhär, att det räcker. Varken upprörd över mina känslor, eller nöjd. Jag har suttit där några gånger, på en klippa och frusit för att det är skönare att frysa än att vara varm och behöva känna inåt. Det är mäktigt att kunna stänga av, mäktigt att låtsas tills man övertygar sig själv. Men det är mäktigare att förlåta det fula, viktigare att kunna vara ledsen. För det går över, sorgen. Hjärtat har en magisk tendens att läka. Lite i taget, men det läker. En dag vaknar man och förstår att det är mer skadligt att stänga av än att sakna.

Redan förlorad

Jag tror att du behöver perspektiv, att ditt hjärta får lite plats att växa. Jag tror att du är för ung för äkta, för ung för stunden, för ung för kärlek.

All kärlek är vacker, det är fint att inte vilja vara ensam. Men du skriker efter nyheter, efter spel och förlorad kontroll. 

När du vill så ska jag sjunga för dig, berätta för dig, omfamna dig. Jag ska vagga din trötta kropp med min och jag ska fylla dina lungor med luft.

Du och jag kommer att flyga härifrån en dag och jag ska hjälpa dig upp om du faller. 

Om ditt hjärta bara ville växa.

En sol som alltid skiner

Vi stod i en rulltrappa någonstans på Avenyn för att han behövde köpa skor.
Jag hade en gul t-shirt och shorts, han hade solglasögon som jag egentligen inte tyckte om.
Jag gillade inte att han täckte de där ögonen, för jag gillade hur de borrade sig in i mina.
Vi hittade inga skor, men någonting hände den dagen.
Han tog min hand och drog mig med sig. Han kysste mig i pannan där i rulltrappan och vände sig från mig.
Vi åkte neråt och jag la armarna om halsen på honom. Han tog tag i mina handleder och pussade min kind. Jag vilade huvudet på hans axel, kände hans parfym.
Lät hans hand leta sig in under håret.
Och världen var för all framtid lite varmare. 

Det är OK

Jag vet att du inte hör mig längre, att vi inte talar samma språk. Jag vet att det jag säger går förbi dig och att allt som var fantastiskt redan känns gammalt och trist. Jag ber dig inte om någonting egentligen, kommer inte att kämpa den här gången. Jag kommer inte att ringa dig, kommer inte ta vägarna förbi.
Grejen är att solen lyser lika starkt, himlen är lika blå. Jag är precis lika vaken, kan precis lika mycket. Jag glömmer inte orden utan dig, tappar inte kontrollen. Jag slutar inte finnas, jag dör inte av sorg.
Bara jag kan ge dig makten, bara jag kan lyfta dig. Bara jag kan få mig själv att vara precis lika bra som förut.