Jag brukar säga att jag önskar att någon hade filmat vissa stunder av mitt liv, för att det är så overkligt och för att mina berättelser låter påhittade. Jag tror att jag tack vare att jag känner så starkt skapar situationer som är nästan magiskt overkliga. Så vackra på de sorgligaste av sätt och alla minns jag med ett rosa ljus omkring sig.
Som när vi stod i hallen, han utan tröja och jag i min jacka. Han kysste mig i pannan, sen på munnen, knäppte händerna bakom min nacke och tittade upp i taket. Som om han bråkade med sig själv. Jag kunde se i hans ögon hur känslorna inte höll med om vad som var smartast att göra. Jag har aldrig varit smart, om smart är att göra det som är logiskt. Jag stod tappert och tittade på när han bestämde sig. Han sa "vi säger inte hej då" och så gick jag.
Som när vi stod i hallen, han utan tröja och jag i min jacka. Han kysste mig i pannan, sen på munnen, knäppte händerna bakom min nacke och tittade upp i taket. Som om han bråkade med sig själv. Jag kunde se i hans ögon hur känslorna inte höll med om vad som var smartast att göra. Jag har aldrig varit smart, om smart är att göra det som är logiskt. Jag stod tappert och tittade på när han bestämde sig. Han sa "vi säger inte hej då" och så gick jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar