Min Stockholmshistoria

Jag vet att många undrat vad jag har blivit, alltså vad har hänt det senaste året? Sedan jag bytte stad. Jag har med andra ord bott i Stockholm i ett helt år. Eller 13 månader nu.
Jag flyttade hit för att jag helt enkelt flydde från ett Göteborg som kändes för litet och för att jag kände att jag hade slutat utvecklas. Jag vet att jag gick sena promenader nästan varje kväll och kände mig instängd.
Sa jag hej då till någon innan jag åkte? Nej. Jag åkte på vinst och förlust när jag kom in på en liten kurs häruppe. Egentligen inget jag ville läsa men det lockade mig ändå mer än att stanna. Så jag sa upp min lägenhet (tack till Åsa som är världens bästa, mest förstående extramamma och hyresvärd) och skickade en intresseanmälan på en studentlägenhet. Två dagar senare fick jag ett OK på lägenheten i Stockholm (för att tjejen som bott i den innan blivit utkastad/tröttnat/flytt) och innan jag ens flyttpackat tog jag tåget i ottan, åkte direkt på upprop och hämtade mina nya nycklar.
Tur att man har vänner som spridit ut sig lite, för min allra äldsta vän Daniella tog mig under sina vingar och lät mig nödlanda hemma hos henne min första vecka i Stockholm.

Sen åkte jag tillbaka till Göteborg, flyttpackade i två sömnlösa dygn och tog med alla mina ägodelar (nästan) i en HSB-lastbil en kall men solig dag i september (tack mamma och pappa). Extra tack till mamma som 1. Tog hand om allt som inte kom med upp och 2. Flyttstädade efter sin slarviga dotter.
Hursomhelst. Min nya adress var alltså belägen i (trumvirvel) Handen... Handen, you guys. Flytta inte dit. Om ni har en karta där ni sätter nålar på platser ni vill besöka så kan ni rita ett svart kors och en dödskalle över Handen. Man fattar ju inte hur stort Stockholm är om man inte kommer härifrån. Göteborg är mini i jämförelse ska ni veta. Och man fattar inte hur långt utanför stan vissa ställen ligger och hur låst man blir när man inte känner så många på en ny plats. Det var väldigt off iallafall, Handen. Det krävdes väldigt mycket planering för att komma ut bland folk. Närmare en timme in till rörelse och plötsligt befann jag mig mitt ute i ingenstans i en helt ny stad. Daniella blev absolut en trygghet och jag är extremt tacksam för det. Sen någonstans i samma veva som jag fick med mig flyttlasset upp ringde de från Kulturama och erbjöd mig en audition. Så dagen efter jag flyttade in i min lägenhet åkte jag ut till skolan (att jag hittade med mitt lokalsinne är ett mirakel) och sjöng Veronica Maggio, skalor och högläste från min blogg.
Kulturama förändrade mig en del, fick mig att fatta att jag har utvecklingsmöjligheter MEN att jag inte är helt fel ute med det jag redan är och kan.
Det är lite som att vara ett träd. Kulturama fick en av mina grenar att utveckla rötter och utan att jag riktigt visste om det så hade jag två stammar istället för en att växa på.
Min första termin var givande och social. Jag fick utlopp för skrivandet och jag fick sjunga. Under termin två kändes allt ganska "gjort" och jag tappade intresset, vilket är lite typiskt mig när jag inte känner mig motiverad för att allt är ganska detsamma som innan. Redan vid jul var min fokus otroligt splittrad och jag åkte hem till Göteborg, la allt som hörde till skolan helt åt sidan och HÄR kom Niklas in i mitt liv, som en liten krambjörn, och fick mig att känna mig levande igen.
Vi klickade väldigt bra med en gång, ingenting var jobbigt att prata om och telefonsamtalen sträckte sig till tio timmar per dygn. För ja, han var ju i Thailand den första månaden. Så för första gången i mitt liv startade jag en relation utan att ha träffat den andra personen och jag räknade veckor/dagar/timmar tills han skulle komma hem. Thank you technology.
Jag vet hur det låter men jag var så himla kär i den här killen redan innan vi sågs. Det han sa, hans röst, allt som kom fram när man inte kunde ta i varandra eller se varandras rörelser... På ett sätt är jag väldigt tacksam över hur vi startade, har aldrig längtat så mycket i hela mitt liv och så fort han kom tillbaka till Sverige körde han hela vägen till Haninge och när jag kramade honom för första gången föll liksom allt på plats.
Efter det var vi svåra att separera och han blev snabbt mitt allt och bästa vän för att ALDRIG någonsin har jag träffat någon som förstår, utmanar, tröstar, respekterar och älskar mig som han. Och aldrig har jag någonsin velat vara allt för en annan person som för honom.
Vi blev officiellt tillsammans strax efter att han kom hem och den första tiden orkade vi oss ut till Handen en eller två gånger. Resten av tiden bodde vi hos Niklas föräldrar (tack Leif och Monica!)
Ibland så tror jag inte att Niklas förstår vad han har gjort för mig, hur speciell jag känner mig med honom hur ofta jag än säger det. Jag är glad att säga att jag kommit bort från mig hemska lägenhet men helt ärligt, med Niklas hade jag kunnat bo ännu längre bort. Mitt i skogen eller under en sten.
Vi flyttade ihop i februari.
Här emellan kom också födelsedagar, nya jobb, examen (ish), sommaren, resor och självklart Frans.
Idag känns Stockholm självklart, jag har min bästa vän och egna lilla familj här. Sen kommer Göteborg alltid att vara en kärlek för mig. Mamma och Åsa finns där, mina vänner och ännu en familj. Men Niklas hörni... He's the bomb och varje gång han kommer hem, eller jag kommer hem till honom, så känns det precis som det gjorde när jag träffade honom för första gången.

Kanske bara är vanlig

Jag bryr mig. Om många saker, om människor. Jag har ett stort hjärta och jag är omtänksam. Jag lägger ner tid, jag värderar andras åsikter och jag respekterar. Men jag tänker inte fejka omtanke när den inte finns där från början. Alla brinner vi för olika saker, vi har olika områden som berör oss. En person kan inte göra allt och jag är trött på pressen att vara överallt och bry sig om allt. Jag gör inte det. Jag skriker inte för alla att höra om vad jag gör för världen. För att vara helt ärlig blir jag mindre effektiv ju mer jag känner mig pressad att bry mig. Jag vill kunna göra mitt, sköta det som jag brinner för och jag vill att alla som tycker att jag borde göra mer lämnar mig ifred.
Jag vill bara kunna vara, vill ge alla en chans, vara snäll och ödmjuk, inte slänga skräp på gatan, plocka upp efter Frans och säga tack. Jag, personligen, tycker att man ska vara hjälpsam i den mån man kan och saker kommer och går. Stora och små katastrofer. Jag får panik när många omkring mig hetsar till mer engagemang. Jag kanske har andra saker omkring mig och det gör inte mig till en sämre person. Det är great om du kan splittra din fokus utan att försumma någonting. Men ibland räcker man till även om man inte är överallt eller dyker head first i varje samhällsproblem. 

Septembertankar om Niklas

Jag har slutat skriva för att jag slutat må bättre i mina fantasier än i verkligheten. Jag är inte försvunnen in i någon annan, har inte tappat bort mig själv, vem jag är eller vad jag tror på. Jag självkrisar inte. Jag är heller inte tom på tankar, min fantasi är inte borta.
Jag har funderat ett tag på att ta upp skrivandet igen men helt ärligt så kommer det nog inte flyta på som innan. Kommer det framöver så gör det det. Mina drömmar har samlats och kulminerat i en enda person och allt han gör. Saker jag inte riktigt längtat efter har blivit det bästa jag någonsin upplevt och jag har aldrig, i hela mitt liv, känt den här sortens lycka. Jag har aldrig förut varit så lugn, glad, excentrisk, exotisk, kärleksfull eller levande.
Det vi har, den jag är, vårt liv ihop är fantastiskt. Det handlar inte om att leva i en bubbla, det handlar inte om att stänga ut andra eller leva genom någon annan eller att bara leva för en sak. Jag lever för miljoner saker. Det råkar bara vara så att jag hittat någonting som gör allt dåligt bra, allt bra bättre, allt guld till platinum. Med honom kan jag sitta tyst och stilla men ändå känns det som att jag fångat ren och skär magi. Och det bästa av allt är att han är fri att gå men aldrig någonsin har han fått mig att vara rädd för att han ska.