Jag vet att man ska lägga saker bakom sig, jag vet att lycka kommer inifrån liksom skönhet. Jag vet att det till 99% blir bra om man bara slätar över saker och begraver dem. Att om man inte gräver just där igen så glömmer man kanske. Jag vet att jag är där jag ska vara och att det inte finns en bättre version av mig någonstans i det förflutna. Ibland blir jag ändå ledsen över sånt som hänt, gamla saker, och jag sörjer det. Den där lilla enda procenten. Är det okej eller? Det betyder inte att jag är ledsen, det betyder att jag har några ledsna tankar som jag undrar över. Borde jag göra något med dem? Borde jag borsta av dem? Eller har det gått tillräckligt lång tid att jag kan förneka och gå vidare? Jag vill bara kunna sova när jag är ensam utan att plocka fram gamla sorger. Samtidigt tror jag att de håller mig på jorden, hindrar mig från att flyga för högt. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag måste nästan tro att det är bra. De är ju en del av den jag är.
Kan inte hjälpa att jag är tacksam för att jag gråter över det ibland, eller att jag är rädd att det ska hända igen. Har aldrig varit mer rädd för någonting än för det som faktiskt redan hänt. Jag tror jag läste någonstans, någongång, att man är räddast för sånt man redan varit med om (och uppenbarligen överlevt) även om man gärna säger att man är mest rädd för att bli uppäten av en haj eller krascha med ett plan. Jag är nog mest rädd för att bli övergiven. För det har jag blivit förut. Det är en ständig upprepning som jag är livrädd för. Jag skiter väl i om jag blir uppäten av en haj.
Kan inte hjälpa att jag är tacksam för att jag gråter över det ibland, eller att jag är rädd att det ska hända igen. Har aldrig varit mer rädd för någonting än för det som faktiskt redan hänt. Jag tror jag läste någonstans, någongång, att man är räddast för sånt man redan varit med om (och uppenbarligen överlevt) även om man gärna säger att man är mest rädd för att bli uppäten av en haj eller krascha med ett plan. Jag är nog mest rädd för att bli övergiven. För det har jag blivit förut. Det är en ständig upprepning som jag är livrädd för. Jag skiter väl i om jag blir uppäten av en haj.
