När du är redo

Jag har väntat nu.

Kan du ringa mig? 

Det kommer gå fort.

Jag vill få det gjort, vill bara höra dig.

Vill bara höra dig säga.

Du vet inte att jag ville kyssa dig innan världen svalde dig.

Innan jag förlorade mig.

Innan jag förlorade mig själv.

Men om du ska lämna mig.

Om du ska lämna mig. 

Om du ska lämna rummet får du släcka mig.

Åh jag ska minnas dig och sättet du brann och sorgen du bar.

Åh det du stal och höll i dina händer och aldrig gav tillbaks.

Åh den natten livet blev till vatten, ensam på en ö.

Åh ligg kvar här bredvid mig.

När ingen annan bryr sig så ska jag trösta dig.

Titta in i mina ögon då.

Berätta för mig.

Du känns osäker men måste gå.

Gör det enkelt för dig.

Åh om du ska lämna mig.

Om du ska lämna mig.

Om du ska lämna rummet får du släcka mig.

Åh jag ska minnas dig och sättet du brann på och sorgen du bar.

Åh det du stal och höll i dina händer och aldrig gav tillbaks.

Åh jag ska sakna dig och dina hemligheter och tiden som var.

Åh jag ska älska dig.

När alla andra sviker så ska jag bära dig.

Åh jag ska leta upp dig.

Åh jag ska ge mig ut.

Och när du är redo kan du hitta mig.

Det är enklare att fly

Jag vet inte hur jag ska känna, vet inte var jag står längre. När jag är utanför din hy, när dina ögon är speglar. Blanka, som ett rådjurs framför ett gevär. 

Jag vill slå in dig med mig, vill värma din döende kropp. Jag vill överväldiga dig för du känner ju inget. Ringar på vattnet när en känsla av hopplöshet väcker liv i tjugo års ångest samtidigt. 

Det gör mig ledsen. Du gör mig ledsen.

Ocd

Göteborg är extra kallt inatt och jag går längs Magasinsgatan i för tunna kläder. Det är inte snöns fel det är ditt. Du med ditt nya liv och likadana doft har gjort mitt liv lite kallare. Mina käkar är stela, mina läppar lite blå. För jag undrar över allt igen, undrar över dig och mig. Inte för att jag har de där känslorna kvar, inte heller för att allt har slocknat. 

Jag stannar en stund mitt i vägen, det finns ingen här, jag är inte rädd att bli störd. Vill inte bli rörd, vill inte bli hörd. Och speciellt inte av dig, vill inte att du ska se mig såhär kall. För du mår dåligt och jag kan inte hjälpa. Jag kan bara gå här, fly från dig så att du slipper se vad du har gjort med mig. 

Jag ville ta på dig så att fingrarna sved. 

Jag ville ge av mig mer än vad jag någonsin skulle fått tillbaka. 

Jag ville berätta varenda hemlighet. 

Jag ville avslöja allt. 

Jag ville säga sånt som du ändå inte trott på. 

Om hur vacker du är när du flackar med blicken. 

Om hur du glittrar i solen. 

Jag ville ta dig i handen. 

Jag ville ha dig i sanden. 

Men jag sa ingenting. 

Och du lämnade mig.

Hej hjärtat hur mår du?
Är det svårt att sitta still?
Jagas du av tankar?
Vet du vad du vill?
Du borde gå till botten.
Med vad som håller dig.
Vaken mitt i natten.
För det oroar mig.
Jag undrar vad du tänker.
Ganska mycket nu.
För den jag höll i mörkret.
Igår var inte du.
Du vill att jag ska veta.
Men säger ingenting.
Jag ser hur orden kryper.
Innanför ditt skinn.
Det finns inget att förlora.
För jag har redan gått.
Den chansen du ska få.
Den har du redan fått.
Det här är inte nytt.
Jag vet vad du behöver.
Men jag är inte den.
Som får det att gå över.
Jag längtar efter dig.
Vaknar mitt i natten.
Försöker hitta kroppen.
Går upp och hämtar vatten.
Gråt när du är ledsen.
Tänk på vad du vill.
Och när du är redo.
Vill jag finnas till.

Godnatt främling

Andas på mig, i mig, vid mig. 

Jag får gåshud av att du är så nervös. 

Det var längesen nu men å andra sidan är allt som inte är nu längesen. 

Du tar på mig, inte i mig. 

Och det är okej. 

Du famlar. 

För att ingenting är förändrat.

Fastän vi är nya. 

Dina grepp är meningslösa och svaga. 

Kan inte hålla mig uppe.

Håller knappt uppe dig själv. 

När blev din kropp så tung? 

När blev du så ledsen? 

Var du alltid det? 

Jag vill fixa dig.

Hjärtat

Det är kallt.

I rummet. 

Du har legat.

Utan kläder.

Men med armarna.

Över täcket.

Och jag har sovit.

Hela natten. 

Med mitt ansikte.

Mot ditt bröst.

Det regnar ute.

Och det smätter. 

Mot rutan. 

Där sängen står.

Vid fönstret.

Det tog en stund.

För dig. 

Att somna.

Jag kände.

Dina smekningar. 

Långt efter att jag.

Förlorat mitt förstånd. 

Hörde bara.

Hur täcket lät.

När din bröstkorg rörde sig. 

Långt efter att luften.

Slutat kännas i lungorna. 

När jag slutat höra.

Mina egna andetag. 

Vecken. 

På dina tummar.

Dina lätta grepp.

Om midjan. 

Och du älskade.

Mig. 

Jag förstod bara inte. 

Förstod det bara inte.

Då.

Jag har varit kär i dig så länge, längtat efter dig och trånat. 

Så länge att jag inte riktigt vet vad jag skulle göra om jag slutade känna. 

Om jag faktiskt gav upp dig.

Grejen är att du är med någon annan och en del av mig vill ju det. 

Att du ska vara lycklig och må bra. 

Men den största delen vill ta det ifrån dig. 

För det är ju mig du ska vara lycklig med. Det är ju mig du ska älska. För jag älskar dig. 

Mer än du någonsin fattat, för jag har inte sagt det. 

Jag har bara tittat, velat, bett om att bli sedd och hörd. 

Men när du skrattade med mig var det för att hon gjorde dig glad. 

När du var sådär nära och intresserad var det egentligen henne du tänkte på. 

Jag kommer alltid att hata dig för det. 

Jag vill slå dig i ansiktet.

Jag kan vänta på dig

Det är någon med hans parfym på tåget. 

Nära. 

Väldigt nära. 

Jag ler fastän det måste se dumt ut.

Det känns som att jag är i närvaron av ett spöke. 

Finns han när jag inte ser honom? 

När jag inte hör honom? 

Rör honom? 

Någon luktar som honom. 

Och jag minns varenda hårstrå på hans huvud. 

Hur han drog på munnen. 

När han tyckte jag sagt någonting roligt. 

När han var osäker på om jag gjort det med flit eller inte. 

Jag minns hur han la gitarren i famnen på mig. 

Satte sig bredvid mig. 

Hur han tog allt mitt hår och la på andra sidan halsen. 

Långsamt. 

Lite för långsamt. 

Och så höll han fast mina fingrar på strängarna medan jag spelade. 

Efter en stund tittade han bara på mig. 

Ögonen tyst iakttagande av mina läppar. 

Och jag hörde mitt eget hjärta.

Någonstans högt upp i bröstet. 

Upplevde bara hans andning. 

I takt till mina enkla ackord. 

Vad ska jag säga när du gråter? 

Vad ska jag göra när det slår? 

När det inte slutar värka? 

Och tiden bara går? 

Vad ska jag göra åt ditt mörker? 

Din stora hemlighet? 

Vad gör jag åt det brustna? 

När ingen annan vet? 

Du släpper inte handen.

Du ber mig stanna kvar.

Du har så många frågor.

Och jag har inga svar.

Du tror att det är rättvist.

Att allting är ditt fel. 

Att det är du som har gjort sönder.

Att du inte kan bli hel. 

Jag vill att du ska veta. 

Allt som verkar stort. 

Är sånt som du betalat. 

Allt som du har gjort.

Du kan alltid be om ursäkt.

För skulder som du bär.

Men säg aldrig mer förlåt.

För att du blivit kär. 

Alltid

Att en enda person kan brinna och låta sig brännas så för någon annan.

Så ska vi låtsas att vi är ingenting?

Att vi inte är någonting alls? 

Jag är under jorden och det är varmare här fast ändå kallt. 

Stenplattor i grönt och rosa.

Bredvid spåret som jag inte får gå för nära. 

Du på andra sidan.

Det är tomt, jag sitter ensam och jag tänker på dig. 

Tänker på hur mina stelfrusna händer känns och hur du kanske känner hud just nu. 

Tänker att du nog är varm där bredvid henne och jag kompenserar dig härifrån med kyla. 

Eller tvärtom. 

Om jag skulle förklara hur jag kände hade jag sagt att det bara är du som får mig att känna. 

Precis allt som går att känna.

Och det är okej. 

Jag kan känna så i ensamhet. 

Du förtjänar att någon känner så för dig. 

Alla förtjänar det under en livstid. 

Att en enda person kan brinna och låta sig brännas så för någon annan. 

Och det gjorde du precis

Det skulle betyda någonting,
ikväll skulle vara betydelsefull.
Nästan overkligt. 

Istället ligger dina dofter över kroppen
och dina ögon har borrat hål på allt jag är. 

Jag vill ta dig i handen
och aldrig släppa. 

Jag är ledsen för att jag lät dig släppa mig. 

För vad är poängen utan dig? 

Det skulle betytt någonting annat,
men ingenting betyder någonsin någonting annat. 

Allt handlar alltid bara om dig. 

För att av alla reaktioner i världen
så är effekten störst av dig. 

Ruset högre, höjden högst. 

När du tar i mig så är det som att jag vet
att vad som än händer,
från och med nu och för alltid,
så kommer det inte att räcka. 

Inte om du släpper min hand
och går åt andra hållet. 

In i någon annans rum,
in i någon annan. 

På djupet

Jag skriver när jag är ledsen, det är så det alltid har varit. Det är då du får liv, det du gjort och sagt. Och på samma gång är det alltid du som gör mig ledsen. Ond cirkel. 

Jag saknar dig. Jättemycket. Jag saknar att vi andades i samma takt och tänkte samma tankar. 

Det värsta är att vi kommer ses igen, vi kommer vara. 

För vi är likadana du och jag. Vi är oinkräktade, för ingen kommer mig på djupet som du. Ingen annan har nyckeln till det där allra sista och mest svårupptäckta med mig. Du har hittat mig på varje gömställe, du har varit i alla hörn. Sett det jag dolt och stannat för att pussa. 

Och jag har varit hög, stannar alltid hög med dig. För dig. 

Vi är likadana du och jag. 

Och jag kommer alltid att behöva dig.