Den 14:e januari

Snälla se mig, jag hatar när du inte ser mig.

Speciellt när du tittar rakt på mig. 

Jag vill veta vad du tänker, jag vill känna dina händer. 

Lägga huvudet mot ditt bröst och höra hur du andas. 

Jag vet inte ens hur du ser ut, vet inte om jag ser dig. 

För mig är du bara vacker, oavsett vad vacker är. 

Vi stod där i hallen och höll i varandra, tog i varandra, tog farväl av varandra. 

Du höll i mig på avstånd, armarna sträckta med händerna på mina axlar. 

Förlåt, förlåt, förlåt. 

Dina ord, de jag aldrig kommit över. 

Från doften av din kropp, värmen utan tröja. 

I slutet var du bar, din överkropp och dina känslor. 

Förlåt. 

Världens mest laddade ord, för det betyder misslyckande. 

Att vi missade, misslyckandes. Du och jag. 

Fast jag älskar ju dig, du kände nåt för mig. 

Du släppte mina axlar och sjönk tillbaka. 

Greppade min jacka och drog mig till dig. 

I din hall, inget ljus, vinter både ute och inne. 

Jag tror inte att jag grät, accepterade. 

När vi stod så nära, dina läppar mot min panna. 

Händerna i håret. 

Jag drog in dig, har alltid blivit så hög av dig. 

Förlåt, en viskning den här gången. Förlåt. 

Sluta säga förlåt. 

Som om vi gjort något fel, som om du ångrar. 

Snälla ångra inte. 

För du är fortfarande det största som nånsin hänt mig. 

Får ingen luft

Jag tittar på dig, sitter med båda fötterna på mitt iskalla golv. Fönstret är öppet, snart vinter nu men jag stänger det inte. Du sover. På mage. Fortfarande lite solbränd. Dina axlar är bredare än midjan och det syns att du tränar dina armar. Händerna under min ljusrosa kudde. Lätta andetag, bara ryggen som rör sig.
Jag biter på naglarna och mitt mörka nagellack är skavt. Om du varit vaken hade du sagt att min blick var sådär tom igen, glansig. Jag känner att den är det, vet inte riktigt vad jag tittar på. Något slags mellanrum, jag tittar på ett mellanrum. Försvinner in i det, känner inte ens att mina fötter är kalla. I din vita t-shirt, röda trosor och mitt mörka hår.
Du är den vackraste jag vet, men jag kan inte känna. 

The power of you

Porslinshy, glaskropp. Så bräcklig, för det är stort och du känner dig oviktig. Bortglömd.
För mig är du himlen, obegränsad och stjärnklar. Om du kunde tro på dig själv som jag tror på dig hade du kallats högfärdig. Så jag tror på dig, okej? För jag kommer inte kunna fortsätta kyssa främlingar och låtsas att det är du.

Att komma ihåg

Om det inte är viktigt så gör dig av med det.
Om du inte gör dig av med det så är det viktigt.

Jag vill lära mig att hata dig, fastän det är fult att hata. Jag vill utsätta mig för dig tillräckligt mycket och lära mig för mycket om dig. För jag hoppas att det finns saker jag bara inte sett än som är hemska. Jag vill att du ska vara hemsk. Det är du inte. Du är inte hemsk, du är fantastisk. Jag hatar inte dig, jag hatar att du är fantastisk.
Vill röra dig och nudda. Men jag gör det för långsamt, håller kvar vid dina fingrar.
Och du vet att det är sorgligt, du vet att det förstör för mig att du är nära. Du vill göra det lätt för mig, hålla dig borta. Men det hjälper inte, det gör det verkligen inte. 

Du får mig att förstå varje låt om kärlek som någonsin skrivits och jag har kommit på att om jag ser någonting som gör mig glad och tänker på dig samtidigt så förstår jag också eufori. För att du är finare än alla andra. 

Långa nätter

Jag går förbi och du bara sitter där. Du tittar inte upp, fäster blicken i pappret framför dig. Du känner när jag kommer, precis som att jag känner dina vibrationer bara vi är i samma rum.
Du bara sitter där, vid fönstret, nära solen så länge du kan.
Du bara sitter där, felfri och fin. Dina koncentrerade ögon, din balans som jag rubbar.
Du bara sitter där och jag kollar in i rutan för att uppfatta din spegelbild, vill inte skrämma dig. Jag vill inte behöva titta.
Du sitter där, vi är två barn utan hem och jag vill luta mig mot dig.
Det var aldrig meningen, är inte meningen, att älska dig. Det är inte med vilje som jag tittar på dig eller fastnar i orden när jag försöker säga något. Jag kan inte hjälpa att all min inspiration kommer ifrån dig och att jag, nu mer än någonsin, saknar dig.
Önskar att jag fick säga förlåt, men vet inte för vad. För allt? För att jag finns. Det känns som att jag borde be dig om förlåtelse för att jag finns.

Du, någon form av solljus trots att du vill vara lika mörk som du känner dig. Du fick bli mitt avslut, farvälet av det här hemmet. Det i raden av X hem som aldrig känts som hemma. Jag vet ingenting om nästa förutom att det är inte är här, ingenting mer än att här och nu inte är bra. 

För att lämna den här staden lämnar jag tyvärr också dig. Ditt mörkaste mörka som ibland oroar mig, din förmåga att förvåna och skrattet som stannar kvar efter att du gått. 

Att du låg här bredvid, den sista natten och dömde mig inte en enda gång.

Att vara förlorad och förlora

Vi är så olyckligt kära i varandra, så jävla olyckliga. Ändå drar jag till mig dig och du suger in mig. Jag är viktlös, en fjäder. Du är stark och målmedveten, lite aggressiv. Du. Du säger hoppa och jag frågar "hur högt?"

Men du bryr dig om mig och jag vet det. 

Stockholm

Jag bor här nu, i bruset och ruset. Nära någon slags medelpunkt och jag slipper stå still. Helt nya ansikten och andedräkter. Musik utanför tunnelbanan och eld på vattnet. Jag med min gympapåse och sneakers i en rörig vardag. Älskvärd stress. Fantastisk tid för flyktig för reflektion. 

Jag bor här nu.

Jag vandrar fram och tillbaka, läser tjocka filosofiböcker och dricker litervis med svart kaffe. Pluggar och låtsas vara expert på hur man gör. Köper kurslitteratur och blir glad när läraren ropar upp mitt namn. Jag skriver listor i mitt blanka block och lyssnar på en spotifylista jag döpt efter staden. 

Jag har ett liv här, mer samlat på samma plats än någon annanstans redan. Jag känner att Stockholm är min vän, vill mig väl. 

Det är här och nu som musiken ska fylla min lilla etta med kokvrå. Det är här jag får göra som jag vill och lägga ett pussel som faktiskt kan bli klart. Här finns det inga fiender, bara kärlek än så länge. Och jag ska hålla fast vid det så länge jag bara kan.