Vi hade setts på kvällen, druckit kaffe på ett café. Han hade jeans och en stickad tröja, en sån där pullover som jag egentligen inte gillar så mycket. Men han var söt i allt. Det bästa med honom var humorn, att man aldrig visste vad han skulle skratta åt.
Jag följde med honom till bussen, hand i hand för första gången. Det var kallt och jag var lycklig. För jag visste inte något, det fanns ingenting emellan oss. Bara känslor och nutid, bara pirr och fjärilar.
Jag kom hem ganska sent, brydde mig inte om det tog tid. Hans hand fanns kvar i min långt efter han släppt och i telefonen blinkade nya meddelanden från honom.
Jag la mig ner i sängen, hjärtat överbelastat, varmt. Det slog av koffeinet, av att komma från kylan in i värmen och av att han tyckte om mig. "Så mycket" sa han, "Jag tycker om dig så mycket".
Vi bestämde oss för varandra den kvällen och jag kände mig som ett barn. Kanske för att vi båda var det, för att skratten var det bästa vi hade. Kanske för att allt kändes enkelt och för att någon jag tagit mig tiden att lära känna också ville känna mig.
Jag följde med honom till bussen, hand i hand för första gången. Det var kallt och jag var lycklig. För jag visste inte något, det fanns ingenting emellan oss. Bara känslor och nutid, bara pirr och fjärilar.
Jag kom hem ganska sent, brydde mig inte om det tog tid. Hans hand fanns kvar i min långt efter han släppt och i telefonen blinkade nya meddelanden från honom.
Jag la mig ner i sängen, hjärtat överbelastat, varmt. Det slog av koffeinet, av att komma från kylan in i värmen och av att han tyckte om mig. "Så mycket" sa han, "Jag tycker om dig så mycket".
Vi bestämde oss för varandra den kvällen och jag kände mig som ett barn. Kanske för att vi båda var det, för att skratten var det bästa vi hade. Kanske för att allt kändes enkelt och för att någon jag tagit mig tiden att lära känna också ville känna mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar