Jag är lyckligt lottad med henne bredvid mig.

Vandrande själar

Vi söker varandra, jag vet att vi gör det. Jag fastnar i ditt leende, du kan inte sluta röra mig. Dina händer målar bilder, berättar historien om vilka vi är för varandra, även om tiden är fel och den ena måste se den andra gå. Jag tänker på dig när jag ska sova, tänker på din när jag vaknar, när jag springer på gator och när jag pratar med andra. Hur kommer man förbi någon som du? Någon vars armar var gjorda för att trösta mig och ge mig värme. Jag har hört din röst miljoner gånger, spelat upp dig och målat av dig, vetat hur dina läppar skulle kännas långt innan du tryckte dem mot mina. Som en orkan kan du svepa bort mig och det kommer aldrig att vara över för mig heller. Men jag kan faktiskt dö och du är en mördare.

Jag kan följa dig dit du går, fånga upp dig när du ramlar. Jag vet att du vill ha mig, vet vad som är rätt. Jag blev hel i sekunden jag mötte dig men jag tappar allt som jag kan vara när du leker med mig.

Du tar dig vatten över huvudet, spelar spel du inte är redo för. Regler du inte förstår. Du kastar ut dina nät utan att veta vad det är du drar in. Du är för gammal för att vara så ung, för ledsen för någon som borde vara glad. Du sveper genom rummet och greppar bröstet när du ser henne, hjärtinfarkt. Hon är inte din.

Du tror att livet ska ge när du själv bara tar. Du tror på skogar och hav, grenar att ta tag i när du bara släpper. Händer och en kropp som ska värma, när ditt hjärta är av is. 

Du skrämmer och du plundrar, det finns ingenstans att gå. Du kan likagärna ta farväl, hon vill inte se dig mer. 

Saker vi minns

Några av de lyckligaste stunderna i livet minns jag så väl att jag skulle kunna skriva en bok om någonting som tog en minut att hända i verkligheten. Färgerna och detaljerna är lika klara som då och jag älskar att tänka tillbaka och vara lycklig i det jag kommer ihåg. Andra gånger kommer jag inte ihåg någonting, minns inte några färger, vad som sas eller hur jag kände. Ett svart hål istället för någonting som jag skulle kunna och som jag vill uppleva igen. Förutom detta så minns jag ibland saker som är så fina att smärtan av att komma ihåg detaljerna gör att det känns som att hjärtat ska brinna upp. Jag skars i halsen en gång, operation av min spottkörtel och bedövningen tog inte. Så känns det, fast i hela kroppen när jag tänker på hans armar och färgen på hans ögon, att han tycker om elefanter och hur han ser ut när han koncentrerar sig. Jag har svårt att greppa den här situationen, att han inte finns längre. Vågorna tog honom och jag står kvar där han lämnade mig med en person som ser ut som honom. En avbildning av min kärlek, men som inte går att prata med. Hans ögon är tomma och jag saknar en reaktion. Hans fingrar är kalla, hans omfamningar ytliga. De säger att han är rädd, att hans tankar svävar. Jag vill stänga in mig med honom i en bubbla och samtidigt vill jag ge honom vingar och knuffa honom utför ett stup. Jag vill att han ska bli ett med världen så att jag kan bli ett med honom. 

Antingen det, eller så vill jag inte minnas.

Nya broar

För även om man bränner, ljuger, utnyttjar, sabbar, skjuter, misslyckas, förgör, förstör eller vad det nu kan vara, så finns det alltid nya, oförstörda vägar att ta, dörrar att öppna och så vidare. Det är aldrig försent punkt, det kanske bara är försent att ta just den bron över vattnet. Man kanske måste gå lite längre för att hitta en mindre och kanske inte lika stabil bro för att komma dit man ska. Jag vägrar att tro att det någon gång skulle vara omöjligt att få det man vill eller leva ut en dröm. Så länge vi lever här och nu så har vi alltid möjligheten att göra fantastiska saker, inspirera andra och inspireras själva. 

Det är som om man verkligen sårat någon, då finns det alltid ett sätt att säga förlåt som är tillräckligt för att personen man sårat ska må bättre igen. Det handlar om hur långt man är villig att gå för att ställa allt till rätta. Och det är applicerbart på allt. Det handlar bara om hur mycket vilja man har att ändra på någonting. Om viljan finns så kan man göra vadsomhelst. Vadsomhelst. 

Mmmmm ja

När jag tror att jag ser dig, när någon med din längd på hår och penetrerande ögon går mot mig så slår mitt hjärta så hårt att det känns som att jag ska dö. Jag är helt ärligt säker på att det är så det känns sekunderna innan det stannar. Jag spänner käkarna och fokuserar blicken på mina skor eller topparna på håret, byter låt i hörlurarna frenetiskt för att tänka på någonting annat. Det är aldrig du, det är det som är grejen. Killen med dina kläder och sätt att gå är alltid någon helt annan och hjärtat saktar ner. Jag köper en stor svart kaffe på pressbyrån och känner mig dum som blivit upprymd. 

För det är det jag blir, upprymd och exalterad. Jag saknar dig.

När vi först lärde känna varandra var du lite av ett säkert kort. Inte för att jag visste att jag kunde få dig, men för att din vänlighet och nakenhet fanns i varje ord du skrev. Din värme var så överväldigande när jag var nära dig att, trots att det var vinter, så frös jag aldrig. Du skulle aldrig ta av mig och sedan inte lämna tillbaka.

Förstår du då vad du har gjort mot mig som tagit allt det förtroendet och stoppat i en mixer på full effekt? Jag föll för en lögn och det kan aldrig göras ogjort. Jag lyssnar på regnet utanför och minns hur kaffet du gav mig hade mjölk i sig, för det var så du drack det. 

Kungsbacka ikväll då. På samma plats där jag en gång hängde, med människor jag inte kände då men som var nära utan att jag visste. Jag står på balkongen och ser de fönster jag en gång såg ut genom, ser platsen där mammas bil stod när jag var hos honom. Det känns helt okej, jag tror inte ens att han är hemma.

Jag kan hålla andan, jag kan hålla tyst. Vad spelar det för roll att skrika åt någon som inte skriker åt något? Du gör mig till en bättre, sämre, jobbigare, mer fantastisk, mer sårbar, mindre, äldre, yngre person. Jag vet inte vem jag är med dig och ändå är jag den jag vill vara, komplett på ett sätt som skrämmer livet ur mig för jag är inte din och du är absolut inte min. Det finns en osynlig tråd mellan oss och den är fäst omkring min hals. Ett steg för långt ifrån dig och jag stryper mig själv. 

Dagens sanning

Jag har liksom inte riktigt förstått att jag ska flytta på söndag, bli sambo med världens bästa människa och börja göra vissa saker som en duo. Det är kul att vi är två vilda personligheter som ska dela livet lite, antingen blir det dubbelt så vilt eller så slår vi ut varandra. En sak är vi dock överens om, vilda hjärtan kan inte krossas. Så det blir nog dubbelt så vilt, spontant och roligt. Det ska faktiskt bli så himla roligt.
Och nu börjar sommaren, jag går i tunna tröjor och glömmer strumporna ibland. Jag har alltid solglasögon, alltid lockigt hår, tillvaron känns så mycket lättare och jag har bestämt mig för att ge mig på Emmabodafestivalen i år. Cykeln är pumpad och avdammad, skolorna är sökta och just det... JAG SKA BLI SAMBO! Så om någon vill hjälpa till att flytta så är vi tacksamma för såväl bärare som pekare, eller bara fikare. Jag ska baka!


Puss

Att jaga dig

Jag kommer att jaga dig i resten av mitt liv. Den där blicken, de där händerna, sättet du höll om mig när jag sov på din arm. Jag kommer att leta febrilt och oavbrutet efter samma leende och de där ögonen, efter låtarna du valde och hur du fixade ditt hår. Jag kommer att längta efter din hud på natten, läppar och kinder, sorger och problem. Dramatiken och rädslan, alla konstiga saker du sa och trodde på. Sättet du skrattade åt dig själv.

Du är ett minne, men ändå har jag aldrig träffat dig. 

Jag saknar dig på nätterna, på dagarna, när jag dricker kaffe på morgonen. Jag saknar hur du skrattar, saknar hur du sov bredvid mig. Saknar dina skor i hallen, saknar dina ledsna ögon. Jag saknar när du höll min hand, saknar dagen innan du försvann. Jag saknar din teknik, saknar hur du sken. Saknar allt du sa, även det som inte var sant. Saknar att vi var vänner, saknar våra samtal, att du tände ljus för mig och att du ville vara hos mig när du var ledsen. Jag saknar att känna dig, saknar en tid som inte ens var så längesen. Saknar att tillhöra dig, saknar att försöka tysta dina tunga tankar. Jag saknar personen bakom kläderna och bakom allt som kanske bara är fasad. Jag saknar ord för att beskriva hur jag känner när jag vaknar utan dig, men mest av allt saknar jag mod för att någonsin tala om det här för dig. Saknar allt jag skulle haft kvar inom mig, alla känslor som försvann med dig.

Insikter

Var ska jag börja? Det känns som att jag plötsligt förstår hur man kan leva på ett helt annat sätt, som att det nu finns verktyg för att lösa situationer som förut var helt omöjliga att förstå sig på. Det är som om jag går i en korridor, varje dag står jag framför en låst dörr. Ibland är det en ytterdörr och jag slår mig gul och blå för att kunna öppna den. Ibland är dörren av bräckligt, ruttet trä och en liten knuff tar mig vidare, jag kanske får en flis eller två. Ibland går dörren att skjuta åt sidan, ibland är den till och med olåst. Det senaste året har jag stått framför en betongdörr med trippla lås. En två meter tjock mur som slagit mig medvetslös utan att ens rubba på sig. Jag är verkligen inte helt klar med det här, förmodligen är det någonting som aldrig riktigt går ur. Som en rödvinsfläck på en vit duk. Men jag har fått en nyckel nu. Ingen har öppnat för mig, men jag har verktyget för att ta mig vidare i handen. 

Värme

Det är med värme jag tar farväl av dig nu, av det vi nästan hade och det som kändes som kärlek. Jag kommer att göra som du vill och aldrig mer tänka på dig, jag ska inte sätta dig i viloläge, inte låta dig få stängas in i ett skåp som jag kan öppna sen.

Dåtid, nutid, framtid

Varje gång jag ser en svart bil undrar jag om det är han. Nu gör det inte så mycket längre, jag tittar inte så noga in genom förarrutan för att se.
Såg via sociala medier att han tränade där jag brukar träna och fick inte något infall att gå dit och det hade heller inte gjort något om jag råkat vara där. Det gör ingenting, vilket får mig att tro att det snart är tid för oss att ses.
Det är snart dags att springa in i dig, som jag och alla andra hindrat mig från att göra ett tag. Nu när jag vet att det är lugnt och dina ögon kan lysa bäst de vill så träffar jag dig gärna igen. Jag behöver liksom se vem du är och framförallt behöver jag att du ser vem jag har blivit. Jag var inte alltid såhär, var faktiskt ganska rädd ett tag. Rädd för hur andra uppfattade mig och rädd för framtiden. Tills jag slutade leva i den, framtiden alltså och såg nuet för vad det var. Jag behöver inte någon bekräftelse på att allt kommer att bli bra, jag behöver bara må bra nu. Det gör jag, växer som människa varje gång jag får vakna till att solen tränger igenom mina gardiner. Jag vill att du ska se det och jag har fyra saker jag vill säga till dig, som jag inte vill ta över telefon.
Nedräkningen har börjat, snart händer det som jag trampar runt här och väntar på, vi kommer att ses och det kommer att vara vackert. 

Idag har jag sprungit i solen och yogat i vardagsrummet. Det är vår nu!

Fantastiska du

När du höll i mig höll jag ihop, när du tog i mig var jag blind inför allt annat i världen. Din andedräkt var mild och trygg, när du lyfte undan mitt hår och kysste halsen var jag nästan kär i dig. 

Du har ett stort hjärta och känslor som överskrider allt intellekt, långt mer än du erkänner för dig själv. Det är därför det gör ont ibland, när du inte fattar varför. För att du kämpar mot det oundvikliga. När jag sa att jag trodde på dig så ljög jag inte, förstärkte inte och jag var inte blind av något annat. Du är av renaste snö, precis fallen från en vinterhimmel. Eller den där solen... Du vet den som når gräset genom trädet och luften blir sådär dimmig så att man tror att man har grus i ögonen. Du är min tro på framtiden för att du är den första människan jag fått känna som kommer att ändra något. Du kommer beröra och det är så himla fint. Ibland ligger jag vaken och tänker att jag har haft tur som fått ta i något så elektriskt och spännande som din hand. Det kanske inte är så mycket för världen just nu, men för mig är det viktigt. 

Den där dagen då du stod i min port är lagrad och jag ska aldrig glömma. Dina pojkögon, blå jeans och den där jackan. Jag kan inte säga att jag älskar dig, men jag älskar den du är. Du är inte trasig, kommer aldrig att vara. Du var som att leta efter en tillfällig lösning men istället finna svaret på allt jag någonsin undrat. Hur kan jag inte tro på en människa som får mig att tro på livet? 

Glöm mig aldrig, för jag kommer aldrig att glömma dig. 

Puss på dig!

Jag gjorde mitt bästa med den här kärleksförklaringen, men den blev lite mer sad än vad jag hade tänkt mig.


Jag vill att du ångrar, var du än är.
Vill ha dig nära, vill ha dig här.
Jag vill att du ringer, vill höra din röst.
Vill känna mitt hjärta mörda mitt bröst.
Vill att du smeker, vill att du hör.
Jag vill att du skriker, jag vill att du dör.
Jag vill att du skrattar, jag vill att du ler.
Jag vill att du slutar att finnas mer.
Jag vill torka tårar, vill krama din hals.
Vill allt, vill något, vill ingenting alls.
Vill tas på allvar, vill bara gå.
Vill mer än något att du ska förstå.
Jag vill kännas vid dig, vill vara din vän.
Vill att vi aldrig mer ses igen.
Fast det vill jag såklart, vill älska dig.
Vill att jag ska betyda lika mycket för dig.

...

Du vet att jag nästan glömt hur det var att vara så nära. Jag minns inte vilken parfym du brukade använda. Dina händer och varma kropp på natten, jag minns inte. Du var aldrig mitt hem, aldrig en borg eller säker plats. Som mest kanske ett hörn eller ett hus utan tak. Du hann liksom aldrig bli något mer.
Jag saknar dig ibland, inte alltid. Kanske 50/50 eller mindre. Du hemsöker inte och jag är inte lika rädd att springa in i dig, jag vet vilka områden som är dina och jag går där ändå. Helt ärligt så har jag inte ens lyssnat på vad någon annan säger om det här, jag tror inte på att de kan välja åt mig, ingen har någonsin kunnat göra det. Jag hör din musik och gråter inte, har inget svart hål som växer i mig. Jag tvingade mig själv att må bättre och nu mår jag bra.
Jag tänker såklart extra mycket på dig just nu, av självklara skäl, och jag tillåter mig att göra det. Jag tänker på dig med ljus och värme.

Riptide

Jag kan bli så rädd för tiden, ingenting annat skrämmer mig så mycket. För lika lätt som man lägger veckor bakom sig försvinner år och decennium. Man intalar sig själv att man är där man ska vara och att man lever ett behagligt liv, man är i fas med sin ålder. Jag vill att jag i slutet av en färdig dag ska gå och lägga mig, känna mig nöjd och kunna säga tack rakt ut i luften utan att ljuga för mig själv. 

Sanningen

Allt som behövs är vilja och ödmjukhet. En gest, om orden sviker, för att tala om att man ångrar. 

Hej igen

Inatt drömde jag att jag bodde högst upp på en brant gata och att jag sprang för att hinna med en buss varje dag. Buss 17, för det är den enda bussen jag tagit det senaste. Och så drömde jag att pappa dog, säkert för att jag pratade om honom igår. Julia var så ledsen, gick inte att trösta. Hon som brukar trösta mig eftersom hon är lugnare. 

När folk hör av sig, skriver och ringer fastän jag trodde att vi lagt världens största sten framför grottöppningen, blir jag förvirrad. Då undrar jag plötsligt om ljuset som sipprar in från sidan av stenen, in i grottan som var det vi hade, är bra eller dåligt. Jag ifrågasätter ljus och det har jag aldrig gjort förut, finns det dåligt ljus? 

Jag ger iallafall mer än en till chans, kanske fyra eller fem, för jag vet att människor ändrar sig och utvecklas. Jag vet att sand blir pärlor och kol diamanter. Jag vet att livet är en process av diverse känslor och att det finns saker vi måste gå igenom för att sedan bli bättre och starkare efteråt. 

Jag är en vulkan

Friheten själv, aldrig stilla, aldrig fångad, aldrig kedjad. Jag kan inte tämjas för då vore jag inte jag. Jag är inte den ni vill att jag ska vara och jag kan inte ändra på mig. Jag är inte ordentlig eller proper, inte organiserad eller planerad. Mitt liv är föränderligt för att jag är det. Snälla försök inte att placera mig för det går inte. Snälla ge mig utrymmet att få bestämma att inte bestämma, ge inte mitt liv en titel. Försök inte att rädda mig, jag behöver inte räddas, försök inte styra för jag kan inte styras. 

Jag är en levande vulkan, en storm, ett regn. 

Ni kan inte kontrollera mig och det gör mig ledsen när ni försöker. 

När vi var unga

När jag ser tillbaka och minns, när jag ska berätta och förklara. Då vill jag ha kvar i hjärtat hur det var att se honom för första gången, hur jag fylldes av någonting nytt och obeskrivligt. Då ska känslorna komma tillbaka och ta tag, imma igen mina ögon och bränna hål i bröstet. Om jag fick välja skulle jag bli älskad av honom, han skulle se mig som jag ser honom. 

När åren gått oss förbi så vill jag ha levt, jag vill ha känt och gjort allt. När den dagen kommer, när det bara är lite kvar. Då vill jag ha briljerat, legat på en strand och skrattat åt luften för att det i precis den stunden inte saknades någonting. Jag vill se Orions bälte över natthimlen, springa tills jag inte kan andas i ett regn som orsakar översvämningar. 

Jag ska ha bli känd på mina ord och efterlängtad av den som får mitt hjärta att växa. När dagen kommer och jag ska berätta, då ska jag berätta om honom. Hur mjukt hans hår var och hur musiken vällde ur honom trots att han var tyst. Jag ska förklara hur att vara med honom var som att se sin favoritfilm för första gången, om och om igen. Som en konsert där hela publiken sjunger unisont. Som att få äta efter en månad i svält, som vatten i öknen, som en kyss efter en lång tid ifrån varandra, som allt på en och samma gång. 

Och den där sekunden som leder till att man når varandra, tar i varandra, får varandra. Den var aldrig så lång och exalterande som med honom. 

Det ska jag berätta om.

Rensning av själen

Fredag

Fredagstankar.

Det finns så många tillfällen i livet när det är så mycket enklare och tryggare att bara vara tyst och låtsas som det regnar. Människor kan få ha vilken uppfattning de vill, men jag är verken korkad eller naiv. Jag kan strategierna och jag vet hur det funkar. Jag förstår spelen och jag är inte blind när jag ger mig in i dem. 
Faktum är att jag nästan vill framstå som dummare än jag är, jag är verkligen ingen astronaut men jag saknar inte hjärna heller. Jag bryr mig inte. Jag är känslomässigt framåtlutad skulle man väl kunna säga, vissa leder med hjärnan och andra med hjärtat. Jag leder med det känslomässiga, undantrycker det logiska och skulle man fråga om det är ett val eller ej så skulle jag svara både och. Jag är såklart född att vara såhär, men det är också ett val jag gör varje dag. Jag tror på lite luddiga ting, saker som inte går att bevisa och jag tror att jag dras till vissa människor av en anledning.  
Det bästa man kan göra är att säga sanningen och vara ärlig, för någonstans så finns det inget mellanting. Att vara förvirrad är kroppens sätt att säga att det du överväger egentligen är fel. Det är bättre att vara rak från början, för ju längre tiden går desto fler möjligheter kommer att rinna mellan fingrarna och chansen att följa sitt hjärta blir mindre och mindre. Då går hjärtat sönder tror jag, typ tappar småbitar tills det till slut inte finns något kvar. 
Dröm mycket, dröm stort och (framförallt) jaga ner varenda liten bråkdel lycka som du klämma in. För livet går inte i repeat. 

Hög

Jag känner mig så himla glad idag, nästan skrämmande glad utan direkt anledning. Än så länge är det en sån dag där allt bara matchar, jag vaknade av mig själv imorse och hann sitta skräddare i soffan med kaffe och borsta håret. Jag valde rätt kläder med en gång, slapp springa till spårvagnen och varken frös, var för varm, kände sorg, tappade något, glömde något, sprang in i fel person, kom försent eller såg ut som kriget när jag kom fram till jobbet. Erik Hassle har dånat ur hörlurarna sedan klockan 07 och jag har fått mer kärlek dessa vakna timmar än på hela gårdagen. Jag känner mig duktig och ordentlig, men inte låst eller instängd. Mina vänner mår ovanligt bra och jag tar hand om mig själv på riktigt.
Costa Rica är ett faktum, surfskola till vintern, gitarren är avdammad och jag sjunger högt för mina grannar om kvällarna. Även när det inte är sol är det ovanligt varmt och mina nya skor är så fina att jag måste föreviga mina fötter med foton.

Som ni hör är jag som en Teletubby på crack, allt känns bara lätt och på väg någonstans. Jag tror att det är tanken på sol och värme, inflyttnings -och födelsedagsfester samt det faktum att jag har alla möjligheter i världen att göra precis vadsomhelst.

Älska dig själv.

X

Hej vänner! Hej familj! Det är jag som aldrig vill fastna någonstans där jag inte vill vara. Det är jag som hoppar in mitt i en film och gråter, jag som powerwalkar mitt i natten och jag som överröstar musiken. 

Jag vill inte vara här, jag vill ut i världen och uppleva. Jag vill hoppa från flygplan och broar, jag vill färga hela kroppen med färgpulver. Jag vill klättra högst upp i träden och jag vill alltid ha bruna ben. 

Jag vill skrika från toppen av berg, spela gitarr framför lägereldar och gissa stjärnbilder på en filt på en äng klockan 03. Jag vill kyssas i turkosa hav, springa längs vattenbrynet och jag vill grilla i det vilda. 

Jag vill bo i en trädkoja, på en båt, på en smal gata i Rom. Vara tillsammans och fri med de jag älskar, resa till världens ände och tillbaka. Bli upplyst och utvecklas, rita gråa murar färgglada. 

Jag vill kunna gå ut i universum utan att mitt hjärta slutar slå så fort någon ser ut som du.

...

Igår var en sån mellandag när jag gick runt lite planlöst i stan och gjorde ärenden jag borde gjort för längesen. Det regnade och jag var helt svartklädd, kände mig som en katt som strök omkring och både hoppades/hoppades inte att jag skulle springa in i någon från förr. Mest för att känna det där adrenalinet, för det är nog bara det som kan skrämma ihjäl mig. Jag mötte ingen, kanske för att jag halvt gömde mig under halsduken, fast jag var skakig och lite rädd när jag kom hem. Det känns att vi existerar på samma platser. 

Jag gick till gymmet och tränade på kvällen, hårt och länge för att jag var i samma byggnad som en annan pulshöjare. Någon jag alltid kommer tillbaka till, någon som drar mig till sig. Även om vi har lagt på och gått åt varsitt håll, så hamnar vi alltid i varandras närhet.

Inatt drömde jag att jag skulle sjunga för en kompis till min syster. Jag öppnade munnen och allt var falskt och på skånska. 

Dagens feeling

If I find myself another.

If I found a way.

To restart and to forget you,

and to hide away

I could run for my life. 

I could go underground. 

but you'd still be inside.

I could shut off the world.

I could move from this town.

But you're still in my blood.

There are ways to keep away from

things that remind me of you.

There may be places I could go to.

To keep my mind, 

to keep my mind off you.

I could run for my life. 

I could go underground.

but you'd still be inside. 

I could shut off the world.

I could move from this town.

but you're still in my blood.

Confetti

Jag vet inte när jag blev en person som man ringer mitt i natten en lördag, för att man är ute och jag är den man tänker på. Att jag vaknar gör ingenting, jag älskar att det är mig man tänker på just då.

Jag sov ändå gott, drömde stort och vaknade med energin att springa innan frukosten. 

Snart ska vi åka till mormor och fira det allra sista, så egentligen har jag haft en femdagarsfödelsedag vilket ju är fantastiskt när man fyller 23. 

I veckan som kommer ska jag börja packa, jag ska ställa en kompis horoskop och jag ska träna varje dag. Minst två av dessa träningspass ska vara nattpass så att jag kan underhålla Sandra med min sexdans i det tomma gymmet.

April april

Ikväll har jag avrundat min födelsedag med ett familjekalas, vin och fruktsallad. Det är knappa månaden kvar tills jag flyttar och får sambo, jag har fått en biljett till Way Out West och flera kärleksbrev. Den tredje maj slår Elli och jag på stort dessutom och livet känns plötsligt tacksamt. 

Igår sken solen och jag spontanade. Fråga mig inte vad det betyder, för att när en vanlig person spontanar händer det roliga saker men när en spontan person spontanar så finns det ingen gräns för vad som kan hända. Puss! 

Every time...

Jag har ett problem med min tunga tydligen.

Lite så!

Solen

Flytt och samboliv från och med maj!

Jag hoppas att du läser det här.

Ingen annan är så fullkomligt både medveten och omedveten om sig själv som du. När jag tittar på dig ser jag en person med åtta armar som har full kontroll på fyra, medan de andra fyra bara är i vägen. Din fulla potential är så stor och sedan första gången du satt i min soffa, som Peter Pan, det eviga barnet, så har jag önskat att få vara en del av dig. Även om det skulle vara en liten del, en bråkdel av det stora som du kommer bli.

Nu vet jag inte, just i denna stund är det oklart om jag får plats hos dig, ens som en ensam bit i ett pussel med tusen bitar. Frågan är om jag hör hemma där, frågan är om jag kommer att må bra av det eller alls göra någon nytta. 

Jag önskar att det var så enkelt som det skulle kunna vara mellan oss, att vi kunde fatta ett beslut och hålla oss till det. 

Nu tappar jag bort mig i allt som är oklart, när det jag ville skriva var att när jag ser på dig och är jag som lyckligast. Jag vet inte varför, för det är en känsla utan logisk förklaring. Du gör mig lycklig för att du gör det. 

Jag hoppas att jag får höra ditt märkliga skratt föralltid, men om inte så vill jag att du ska fortsätta skratta och aldrig någonsin sluta spela. 

Livets CV

Jag glömmer så lätt vad som hänt, vad jag har gjort och åstadkommit. Det enda jag minns är känslorna jag haft för saker och människor. Och så är det ju det här med mig och listor som är så himla roligt, jag har flera block hemma som jag fyllt med listor över allt möjligt. Så varför inte köra en lista med det jag gjort fram tills nu, viktiga saker som jag inte vill glömma (och några saker som jag nog inte borde highlighta men vafan).

Här har ni lite saker jag är mer eller mindre stolt över och som mer eller mindre gjort mig till den jag är nu:


Jag har öppnat en ciderflaska med hjälp av enbart ett elskåp (på fyllan dessutom).

Jag har vält ett helt brickställ fullt av disk.

Jag har klättrat högst upp i en ek där den lägsta grenen växte på två meters höjd (utan hjälp).

Jag har spontantatuerat in min systers namn på rumpan i Thailand.

Jag har gjort oanständiga saker i Slottskogen. 

Jag har stått med tårna utanför en klippavsats, bara för att känna hur det kändes att nästan tappa fotfästet. 

Jag har sprungit midnattsloppet samma dag som mitt 4,5 år långa förhållande tog slut.

Jag har spontanrest till Indien ensam.

Jag har gråtit på ofantligt många konserter. 

Jag har levt en hel sommar på mjölk och havrefras.

Jag har plockat mördarsniglar för pengar.

Jag har kunnat alla repliker ur en sju säsonger lång tv-serie. 

Jag har skrivit dagbok på engelska, som en karaktär ur samma tv-serie. 

Jag har vid flera tillfällen lagt mig ner på golvet och försökt se rummet ur en ny vinkel.

Jag har färgat håret inlåst på mitt rum minst sex gånger för att mamma förbjudit mig att göra det.

Jag har insett att man inte kan hata någonting utan att ha älskat det först.

Jag har spelat piano, basket, fotboll, handboll, dansat balett, jazz, disco, salsa, bugg, hiphop, magdans och balett. 

Jag har tävlat i bowling, haft eget klot och egna skor. 

Jag har liftat från Sydney till Melbourne.

Jag har dansat i Poseidon mitt i natten. 

Jag har badat i fontänen i Mölndals centrum när jag väntade på bussen.

Jag har varit kär.

Jag har blivit lämnad och jag har lämnat.

Jag har sett någon dö. 

Jag har sjungit på bröllop.

Jag har jobbat som ansiktsmålare. 

Jag har dragits till exakt samma sorts killar sedan 2011. 

Jag har använt min ugn till skoförvaring. 

Jag har varit vilsen och jag har drömt så vilt att jag aldrig velat vakna. 

Jag har varit mamma, pappa och barn. 

Jag har varit vaken fem dygn i sträck.

Jag har sovit mig igenom ett helt Star Wars-maraton. 

Jag har klättrat ut från en balkong mitt i natten. 

Jag har nattbadat utan kläder för många gånger för att kunna räkna. 

Jag har nästan kvävts på en marshmallow.

Jag har lagt hela mitt liv i händerna på åtta personer, jag har fem av dessa kvar.

Jag har skrikit på IFK-matcher.

Jag har varit oförsiktig och dum.

Jag har varit 100% ärlig och sann.

Jag har haft alla hårfärger.

Jag har levt i 23 år och jag har älskat allt jag hunnit.

Födelsedagen (obs bildbomb)

Herregud vilka människor jag har i mitt liv. Tack tack tack!!

Birthday girl!

Idag fyller jag år! Äntligen! Samtidigt är det lite bittersweet eftersom jag lägger ganska stor press på allt som hör till den här dagen. Inte hur jag blir firad egentligen, men känslan i kroppen under hela födelsedagsprocessen. Den är så viktig.
Nu har jag varit här i 23 år. På den här planeten iallafall, vem vet var jag kommer ifrån från början liksom.

Tack tack tack

Tack för att ni finns därute och tänker på mig. Tack för alla fina saker ni säger och allt ni gör. Jag vaknar varje morgon nu och mår fantastiskt bra tack vare er. Ni är bäst! 

Godnatt, ses i ett nytt år!