tisdag 20 maj 2014

Värmande

Det tog ett tag innan jag gav efter för det jag kände, vi sågs ofta och jag nämnde honom som om alla visste vem han var. Flera gånger och jag var medveten om att något stort kunde hända om jag lät det. Jag visste alltid att han var något nytt och genom att inte ge allt med en gång, så gav jag honom en chans.

Det var den där kvällen när jag satt sådär nära, yttrade ord på ett sätt som jag inte gjort förut. Pratade långsamt, meningar som tonades ut i viskningar och jag tog i hans hår på ett sätt som vänner inte gör. I bilen hörde jag inte ett ord av vad han sa, jag nöp mig själv i låret för att inte lägga handen på hans.
Det var då det högg i mig för första gången, eller första gången han skapade en känsla som fick mig att inte kunna kontrollera mig själv. Världens skönaste känsla, att inte kunna eller vilja kontrollera sig.
Jag lät fingrarna nudda lätt vid hans panna, såg in i ögonen som om de precis fått en ny färg och bet mig i läppen för att inte le åt allt han sa. Plötsligt insåg jag vad jag kunde göra, blev rädd för mig själv i den stunden. Jag minns att jag bara kunde tänka på hans ögonfransar, på hans händer och på hur jag luktade efter vaxet i hans hår.
"Jag ska nog köra hem nu" sa jag för att det fysiskt gjorde ont att sitta så nära honom. Tio centimeter närmare och jag hade lagt handen på hans bröst, känt hans hjärta slå.
Istället sa vi hej då i dörren och innan han stängde lutade jag mig in och släppte den där sista kontrollen. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar