Vi låg i sängen, tysta stirrandes in i varandras ögon. Det fanns ett ljus någonstans, vet inte var men det fladdrade lite och dina ögon var svarta. Du log alltid snett, fick en smilgrop på ena sidan. Jag ville stryka med fingret där och över rynkan i pannan. Vi nuddade inte varandra, sa ingenting, kände bara ruset och hörde bara vågorna. De där stunderna, när det är så tyst att man håller tillbaka andetag och låter luften komma långsamt. Man fyller lungorna till max och suckar ut gammalt syre. Du lyfte handen långsamt och nuddade mig vid örat. Som om jag var av tunnaste glas lät du fingrarna vila på mig och plötsligt var jag medveten om min egen kropp. Du förde handen till min höft och läpparna till mina. Om du var giftet så ville jag dö.