Jag funderar mycket på hur man ska förklara mina känslor för dig. Hur jag ska kunna få någon annan att förstå varför jag fortfarande pratar om dig, varför jag skriver ner småsaker du gjort och sånt du sagt. Mina vänner undrar varför jag strör salt i mina egna sår, varför jag envisas med att älska din doft och ditt skeva sätt att le. Varför jag väljer att återuppleva genom minnen och bita i ett sprucket hjärta. 

Det är för att det känns okej nu, för att minnena blivit mer ljuva än bittra och för att du faktiskt existerar som en fin del av mitt liv i form av en faktisk kärlek. Gamla känslor är också känslor, gammal kärlek är också kärlek. Jag har slutat bry mig om att försöka få tillbaka dig för att det vi hade var det vi skulle ha och vi nådde en gräns som inte går att sudda ut. 

Ja, jag saknar dig ibland. Kommer på mig själv med att uppskatta egenskaper hos andra som påminner om dig. Ibland letar jag efter dig i massorna, men ibland måste jag också tänka efter för att minnas ditt ansikte. 

Det känns som att vi har en ocean emellan oss, du är ett grässtrå på världens största äng. Ibland känner jag att jag är ett grässtrå också, men ibland är jag en ensam solros. Du skadar mig inte längre, dina ord stannar bara kvar och värmer när det behövs. Du ville vara nära mig, du kände så en gång. Jag framkallade det hos dig. 

Jag är nöjd där.