Det finaste du sa var att jag var färgen på det vita, att fåglarna sjöng högre när du var med mig. Du kallade mig älskling, den vackraste på jorden. Att solen var varmare när jag var hos dig.
De snällaste du gjorde var att komma till mig, lägga dig bredvid mig och smeka håret från min panna. Jag var febrig, mer än nånsin, dina fingrar de var kalla och i min yriga sömn var du kanske närmare än någon förut.
Det bästa med dig är dina ögon, hur de ser på världen precis som jag. Din blick i morgonljuset, dina tjocka ögonfransar, dina trygga andetag klockan 04 på natten.
Den bästa stunden var när du stod i dörren, plötsligt när jag trodde att du gått. Du log snett och jag gav dig mitt hjärta, helt utan att tänka mig för.
Den naknaste stunden var när du grät i det tysta, blottade minnen och biktade dig. Du sa att du kände dig trygg hos mig men att livet kändes så vilset.
Jag minns när du kom till mig på jobbet, bad om min närhet och allt du fick ta. Du saktade ner mig och kysste det onda, tonsatte sorgen och höll i min värld.
Det vackraste jag visste var när du sjöng för dig själv, när du trodde att jag inte hörde, när du rynkade pannan.
Det mest fantastiska, otroliga, underbara var att du var du och du var min litegrann. Jag fick se dina färger, du såg några av mina och jag tror att jag kanske älskade dig ett tag.
Det värsta du gjort är att följa ditt hjärta och det kan jag inte vara arg på dig för.