torsdag 26 juni 2014

Vem är du nu?

Gick förbi dig idag, där du bor och jag var tvungen att gå så nära att jag såg ditt namn vid dörren. Räknade bokstäverna, strök med tummen, kom ihåg hur jag brukade stå där ute tills jag fick koden. Var på väg hem från någonting helt annat, men stannade hos dig. Tänkte på dig. 
Du var mitt livs första smäll, som Big Bang, en hjärnskakning. Min första. 
Och när jag gick därifrån, tog ett steg bort från där jag brukade stå, när jag kollade bort från namnet som fortfarande ekar i mitt huvud för ofta, så står en genomskinlig person kvar och väntar. Förevigt kvar i vad vi gav upp för längesen.



onsdag 25 juni 2014

Val och kval

Jag är inte trasig, frasen som användes ganska flitigt efter dig. Jag är fortfarande hel, en hel person med hela tankar och hela känslor. Jag är inte trasig.
Ändå låg jag där, när jag kom hem från jobbet la jag mig bara ner på parkettgolvet och tittade upp i taket. Jag satte på den sorgligaste musiken, med de sorgligaste texterna, bara för att locka ut all gråt med en gång. Sparka på mig själv för att allt skulle göra så fruktansvärt ont och sen gå över. Det lämnade du mig med.
Men nu, nu är jag inte sprucken eller rädd för dig. Jag är inte rädd för mina känslor gentemot dig, jag går inte hem och lägger mig ner på golvet. Jag straffar inte mig själv för någonting du gjort, gråter inte längre över en förlorad vänskap.
Det finns något nytt i luften, nya vägar att gå. Det finns stjärnor på himlen utan moln som täcker och du är nu ett minne av någon som jag åt frukost med en gång för längesen.
Jag säljer mina ägodelar, vill inte äga, vill lossa varenda ankare och finnas till enbart som en fjäder i luften som aldrig faller till marken. Det här kommer att bli det största och bästa jag någonsin gjort.





måndag 23 juni 2014

Man måste dö några gånger

Det är ju det här med visdom, att tänka strategiskt och smart, kunna se några steg i förväg och planera för att inte skada sig själv eller andra. Det är det här med tolerans, vad som ska tolereras, inte tolereras och vad man ska förlåta i slutändan. Det handlar om vilka strider som är värda att blöda lite för och det handlar om stolthet. Det gäller att sätta sig själv först för att om man inte själv är lycklig kan man inte heller göra någon annan lycklig. Man kan inte älska på ett vackert sätt innan man lärt sig att älska sig själv. Man kan viska fina saker i någons öra, men precis som bilder säger handlingarna mer än ord. Om man älskar så stannar man kvar. Älskar man på riktigt så är man inte rädd för kärlek.
Så det gäller att vara smart och hålla ihop sig själv länge nog för att hitta saker som fungerar som lim. Som varma sommarkvällar, frukost i en park, kustpromenader med skrattande vänner och att äntligen göra någonting som uppfyller fantasin om vem man är.
Håkan säger "Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din". Jag säger "Jag vet att jag inte är din, men jag vet vem jag är". 

fredag 20 juni 2014

Midsommar

Det är som att bita sig i läppen eller bränna tungan på riktigt varmt kaffe. Du, du är precis som det. Plötsligt dyker du upp i telefonen och jag reagerar genom att lägga ner den och backa långsamt därifrån. Jag är inte redo för dig, var aldrig redo för dig och kan heller inte låtsas. Inte med dig.
Om ett tag är vi båda där vi ska vara, vi älskar det vi ska älska och det är då vi hittar varandra. 
Det är midsommar och du är långt borta, men det finns ingen annan som är så nära som du. 

onsdag 18 juni 2014

LODJUR

Jag har aldrig riktigt reflekterat över att jag varit någons största intresse. Att någon tagit en omväg hem från skolan för att träffa mig i fem minuter på jobbet och köpa en kaffe. Jag har aldrig, i den stunden, känt lycka över att vara omtyckt av någon. För just då har jag varit rädd. Rädd om mitt hjärta och rädd om ögonkontakten. 

Över cafédisken räckte jag honom en take away-mugg med en americano gjord på bryggkaffe istället för tevatten. Över disken lät jag min hand ta på hans och jag log fastän jag försökte låta bli. När man inte kan undvika att visa tänderna för att man är så glad, så har jag alltid känt för honom. Och då var vi kids trots att det inte var så längesen. Då var vi en krock waiting to happen, en resa som jag tror betytt lika mycket för honom som för mig. 
Bara att han kommer att förstå detta sen.
För han darrade lika mycket som jag, hans mjuka hy var lika varm och han rodnade lika mycket. Hans hand höll tag i min lika länge och hans kyssar var lika intensiva som mina. Han brann för mig lika mycket, även om elden var begränsad och lämnade märken över hela min kropp. Och då undrar jag ju såklart, varför vet jag detta nu? Varför kände jag något annat då?

måndag 16 juni 2014

Higher

Jag ska sätta mig ner en gång. Eller springa genom skogen och låta grenarna slå mig över kroppen. Någonstans utan mål eller mening. Jag ska gråta ut verenda sorg jag sparat på, tyst må mitt allra sämsta för att skapa plats åt mitt bästa. Jag ska minnas för att glömma, dö för att födas om.
Jag ska minnas allt det fina, minnas varje dubbelslag som hjärtat gjort och tillåta mig själv att hata för att kunna älska. 
Jag ska minnas din ångest, ditt dåliga samvete och jag ska försöka förlåta. Jag ska minnas den du är för att verkligen förstå att vi aldrig var menade att vara. Jag ska minnas det du gjort, allt istället för bitar. Jag ska minnas att verkligheten är större än det jag skriver här. Att du är mer än vad jag minns och att det finns sånt som var mindre vackert och mindre okomplicerat än vad jag får det att låta. 
Jag ska minnas stunderna av synkroniserade pulsar men inte glömma bort hur ont det gjorde när valde bort mig. Det kommer aldrig att vara ogjort. 

Skogsbrand

Kärleken är en eld, jag gillar den liknelsen till viss del. Jag gillar att den sprider sig och att allt står i lågor, att röken sticker andra i ögonen för det är bara ett bevis på att man nuddar vid något fantastiskt. Jag har inte brunnit som många runt omkring mig har, jag brinner för många andra saker men inte ännu på det sättet när det kommer till kärleken till en person som inte hör till min familj.
Jag tror att jag är kräsen, men jag nöjer mig inte. Jag tror inte att det är bra att nöja sig. Jag hittar småfel för att det inte är rätt. För när någonting är rätt (och jag tror verkligen på det här) så vet man det och då spelar småfel absolut ingen roll. 

söndag 15 juni 2014

Solsken

Idag känner jag inte ens lite för att skriva om dig, känner inte för att ge dig något utrymme i den här dagen. Förutom det där. 
Jag fick en kyss idag. Och sen en till. Totalt åtta, total lycka. Var har alla dessa vackra människor varit i hela mitt liv? Var har den här känslan varit? Jag är också för första gången helt medveten om att det som varit tidigare har fört mig framåt. För det finns ingen annan väg än framåt.

onsdag 11 juni 2014

Sorgligt

Som scener ur en film igen.
Min film.
Så himla Hollywood.
Hans sista avtrubbade avsked.
Och mitt försök att lämna allt.
Vackert avklingande på ett rosa papper vid sängkanten.
Det måste vara slut på alla sätt.
För hans ord i natten är det enda som når in.
Och så kan det inte vara. 

måndag 9 juni 2014

Idioti

Jag väljer mina ord väl för jag vill inte såra. Vill inte skrika, vill inte strypa dig, vill inte kasta saker, vill inte bry mig.
Jag vill inte bråka, inte se dig gå under, vill inte försvåra. Jag vill inte ha dig nära, vill inte kännas vid dig överhuvudtaget. Du fattades mig och just nu förstår jag inte varför. Just nu tycker jag lite synd om dig, är inte avundsjuk på det liv du lever. Jag skulle vilja stänga en dörr om dig för jag vill inte alls just nu. Vill inte andas din luft, vill inte minnas att du rört mig. Just nu vill jag att du ska gå åt ditt håll och radera det som finns kvar av mig hos dig.

Jag känner ingen längtan efter dig längre, känner inte att du var så speciell till att börja med. 
Jag vill inte boxa dig i magen längre, för man boxar inte barn. 

Äkta kärlek

I havet av älskande människor. Tusentals. Tiotusentals. Med händerna i luften och ögonen stundtals slutna, i full extas och fullkomlig trans.
De, vi, ni, han.
Alla på något plan älskande, för man hade inte varit där om man inte älskade.
Mamma brukar säga att det är omöjligt att möta en annan person, få den där kontakten, om man inte existerar på ett likvärdigt plan. Älskar lika lite eller lika mycket.
I lördags älskade vi lika mycket, inte varandra utan något större. Musikkärlek kanske, eller kärleken till det som musiken representerar, och då möttes vi.
Det är synd att vi behöver något större att älska för att kunna mötas, men kanske är det lite typiskt oss. Jag har släppt mina aggressioner och min övertygelse av att du skulle vara källan till känslorna. För du är bara du och känslorna jag haft har jag skapat på egen hand. Det betyder att de också är, alltid kommer att vara och alltid har varit mina att kväva.



söndag 8 juni 2014

Tack för igår

De som verkligen känner mig vet att jag inte tror på slumpen. Jag pratade med en ny vän om detta igår, ett sånt där djupt samtal som bara kan framkallas av fem öl i en källarbar vid rosenlundkanalen klockan halv fyra på morgonen. Hon tror på slumpen, jag tror på ödet, men mest så tror vi på möten och på kärleken. 
Jag måste tro på att saker inte bara händer, det gör mig till en mer analyserande person men det är också någonting jag aldrig kommer kunna utesluta. 
Jag funderar på varför vi inte kunde komma varandra nära förrän igår, varför trådar lämnas lösa och varför vi inte kan sammanfatta oss. 
Du och jag går inte att sammanfatta. 
När jag tänker på dig hör du av dig, när jag minns saker om dig ser jag någon annan göra dem. Förut gjorde det mig förvirrad och rädd, nu tänker jag att det är meningen att jag ska minnas. Även om det gör mig ledsen. 
Det var vackert att känna ditt hjärta slå en sista gång, idag fick jag hjärtklappning när jag kom ihåg det. Det känns som att det inte hände, men jag har bilder av dig kvar i huvudet. Kanske var det dumt att ge mina minnen en avdammning, nu la jag precis till några månader till läkningen. Men du mår bra och jag är glad för det. 
Du har brytt dig om mig och jag är glad för det. 
Du förstörde inte mig och jag är glad för det.

Bästa du som har mitt hjärta



Du är så medveten om din makt, så fullt kontrollerande av mina känslor att jag faller varenda gång. Du är den enda i hela världen som jag någonsin önskat skulle sluta finnas. Inte bort från mina gator eller bort från staden, jag önskar att du inte fanns. Vet du hur rädd jag är för mig själv när jag tänker så? Vet du hur ledsamt det är att inse att varje gång du kommit fram ur skuggan och låtit mig ta i dig en stund, så blir du till mörker och jag börjar leta efter dig igen. Jag vill inte leta mer, vill inte att du ska ha någonting av mig som inte är ditt. Mitt hjärta var aldrig någonting för dig att behålla.


måndag 2 juni 2014

Det finns en sol som lyser upp himlen, nästan varje dag numera. Jag ser den och jag känner den, vill övertyga mig själv att jag blir en lyckligare människa tack vare den. 
Det finns ett hav av möjligheter därute och jag kan göra vad jag vill. Jag kan ge mig av och aldrig komma tillbaka, kan ge någon en chans att komma nära och ta på mina ömma punkter. Lita till att allt är som det ska och att jag har en stjärna på himlen som blinkar för bara mig.
Jag kan omge mig med vänner och familj, stå upp helt trygg i att någon håller hårt i mig om jag skulle råka falla. 
Jag kan leta efter diamanter och glitter, simma över oceaner och låtsas som att jag är gjord av sten. 
Men jag är inte gjord av sten, jag gråter över orättvisor och våld. Skrattar åt mig själv och så. 
Då är man inte gjord av sten. 
Jag är inte gjord av sten. 

söndag 1 juni 2014

Att ta farväl

Det finns en biljett i skåpet bredvid sängen. Till en varmare plats, den här staden är kall.
Jag önskar lycka till de som inte förtjänar lycka och försöker älska livet när det inte är älskvärt. 

Han skrev ett vanligt meddelande, men jag kände mig som Harry Potter i den där scenen... När det han skriver på papper ristas in i huden. 
Han ristade in sina ord och det blöder. För varje sekund jag spenderar i den här staden blir allt lite mer infekterat. Ändå vill jag att han ska vara glad av någon anledning. 

Jag satt i mörkret i en trappa, en flaska rödvin och min bästa vän. Gråten var inte längre tyst, tårarna var tunga och kläderna blev blöta. 
Jag la mig ner i gruset, tittade upp på himlen i gryningen. Och jag önskade att han aldrig betytt någonting, att han aldrig existerat alls för mig. 
Vi kommer aldrig att ses igen, han och jag. För den kvällen blev han ett spöke, en pojke som aldrig kommer bli man, från en tid i mitt liv som nu bara är ett svart hål.