...

Du vet att jag nästan glömt hur det var att vara så nära. Jag minns inte vilken parfym du brukade använda. Dina händer och varma kropp på natten, jag minns inte. Du var aldrig mitt hem, aldrig en borg eller säker plats. Som mest kanske ett hörn eller ett hus utan tak. Du hann liksom aldrig bli något mer.
Jag saknar dig ibland, inte alltid. Kanske 50/50 eller mindre. Du hemsöker inte och jag är inte lika rädd att springa in i dig, jag vet vilka områden som är dina och jag går där ändå. Helt ärligt så har jag inte ens lyssnat på vad någon annan säger om det här, jag tror inte på att de kan välja åt mig, ingen har någonsin kunnat göra det. Jag hör din musik och gråter inte, har inget svart hål som växer i mig. Jag tvingade mig själv att må bättre och nu mår jag bra.
Jag tänker såklart extra mycket på dig just nu, av självklara skäl, och jag tillåter mig att göra det. Jag tänker på dig med ljus och värme.