Insikter

Var ska jag börja? Det känns som att jag plötsligt förstår hur man kan leva på ett helt annat sätt, som att det nu finns verktyg för att lösa situationer som förut var helt omöjliga att förstå sig på. Det är som om jag går i en korridor, varje dag står jag framför en låst dörr. Ibland är det en ytterdörr och jag slår mig gul och blå för att kunna öppna den. Ibland är dörren av bräckligt, ruttet trä och en liten knuff tar mig vidare, jag kanske får en flis eller två. Ibland går dörren att skjuta åt sidan, ibland är den till och med olåst. Det senaste året har jag stått framför en betongdörr med trippla lås. En två meter tjock mur som slagit mig medvetslös utan att ens rubba på sig. Jag är verkligen inte helt klar med det här, förmodligen är det någonting som aldrig riktigt går ur. Som en rödvinsfläck på en vit duk. Men jag har fått en nyckel nu. Ingen har öppnat för mig, men jag har verktyget för att ta mig vidare i handen.