Ingen annan är så fullkomligt både medveten och omedveten om sig själv som du. När jag tittar på dig ser jag en person med åtta armar som har full kontroll på fyra, medan de andra fyra bara är i vägen. Din fulla potential är så stor och sedan första gången du satt i min soffa, som Peter Pan, det eviga barnet, så har jag önskat att få vara en del av dig. Även om det skulle vara en liten del, en bråkdel av det stora som du kommer bli.
Nu vet jag inte, just i denna stund är det oklart om jag får plats hos dig, ens som en ensam bit i ett pussel med tusen bitar. Frågan är om jag hör hemma där, frågan är om jag kommer att må bra av det eller alls göra någon nytta.
Jag önskar att det var så enkelt som det skulle kunna vara mellan oss, att vi kunde fatta ett beslut och hålla oss till det.
Nu tappar jag bort mig i allt som är oklart, när det jag ville skriva var att när jag ser på dig och är jag som lyckligast. Jag vet inte varför, för det är en känsla utan logisk förklaring. Du gör mig lycklig för att du gör det.
Jag hoppas att jag får höra ditt märkliga skratt föralltid, men om inte så vill jag att du ska fortsätta skratta och aldrig någonsin sluta spela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar