måndag 28 april 2014

Saker vi minns

Några av de lyckligaste stunderna i livet minns jag så väl att jag skulle kunna skriva en bok om någonting som tog en minut att hända i verkligheten. Färgerna och detaljerna är lika klara som då och jag älskar att tänka tillbaka och vara lycklig i det jag kommer ihåg. Andra gånger kommer jag inte ihåg någonting, minns inte några färger, vad som sas eller hur jag kände. Ett svart hål istället för någonting som jag skulle kunna och som jag vill uppleva igen. Förutom detta så minns jag ibland saker som är så fina att smärtan av att komma ihåg detaljerna gör att det känns som att hjärtat ska brinna upp. Jag skars i halsen en gång, operation av min spottkörtel och bedövningen tog inte. Så känns det, fast i hela kroppen när jag tänker på hans armar och färgen på hans ögon, att han tycker om elefanter och hur han ser ut när han koncentrerar sig. Jag har svårt att greppa den här situationen, att han inte finns längre. Vågorna tog honom och jag står kvar där han lämnade mig med en person som ser ut som honom. En avbildning av min kärlek, men som inte går att prata med. Hans ögon är tomma och jag saknar en reaktion. Hans fingrar är kalla, hans omfamningar ytliga. De säger att han är rädd, att hans tankar svävar. Jag vill stänga in mig med honom i en bubbla och samtidigt vill jag ge honom vingar och knuffa honom utför ett stup. Jag vill att han ska bli ett med världen så att jag kan bli ett med honom. 
Antingen det, eller så vill jag inte minnas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar