tisdag 15 april 2014

Fantastiska du

När du höll i mig höll jag ihop, när du tog i mig var jag blind inför allt annat i världen. Din andedräkt var mild och trygg, när du lyfte undan mitt hår och kysste halsen var jag nästan kär i dig. 
Du har ett stort hjärta och känslor som överskrider allt intellekt, långt mer än du erkänner för dig själv. Det är därför det gör ont ibland, när du inte fattar varför. För att du kämpar mot det oundvikliga. När jag sa att jag trodde på dig så ljög jag inte, förstärkte inte och jag var inte blind av något annat. Du är av renaste snö, precis fallen från en vinterhimmel. Eller den där solen... Du vet den som når gräset genom trädet och luften blir sådär dimmig så att man tror att man har grus i ögonen. Du är min tro på framtiden för att du är den första människan jag fått känna som kommer att ändra något. Du kommer beröra och det är så himla fint. Ibland ligger jag vaken och tänker att jag har haft tur som fått ta i något så elektriskt och spännande som din hand. Det kanske inte är så mycket för världen just nu, men för mig är det viktigt. 
Den där dagen då du stod i min port är lagrad och jag ska aldrig glömma. Dina pojkögon, blå jeans och den där jackan. Jag kan inte säga att jag älskar dig, men jag älskar den du är. Du är inte trasig, kommer aldrig att vara. Du var som att leta efter en tillfällig lösning men istället finna svaret på allt jag någonsin undrat. Hur kan jag inte tro på en människa som får mig att tro på livet? 
Glöm mig aldrig, för jag kommer aldrig att glömma dig. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar