Hej igen

Inatt drömde jag att jag bodde högst upp på en brant gata och att jag sprang för att hinna med en buss varje dag. Buss 17, för det är den enda bussen jag tagit det senaste. Och så drömde jag att pappa dog, säkert för att jag pratade om honom igår. Julia var så ledsen, gick inte att trösta. Hon som brukar trösta mig eftersom hon är lugnare. 

När folk hör av sig, skriver och ringer fastän jag trodde att vi lagt världens största sten framför grottöppningen, blir jag förvirrad. Då undrar jag plötsligt om ljuset som sipprar in från sidan av stenen, in i grottan som var det vi hade, är bra eller dåligt. Jag ifrågasätter ljus och det har jag aldrig gjort förut, finns det dåligt ljus? 

Jag ger iallafall mer än en till chans, kanske fyra eller fem, för jag vet att människor ändrar sig och utvecklas. Jag vet att sand blir pärlor och kol diamanter. Jag vet att livet är en process av diverse känslor och att det finns saker vi måste gå igenom för att sedan bli bättre och starkare efteråt.