Josefine 2.0

Inatt drömde jag om sånt jag nog inte skulle valt att drömma om. Om man hade fått bestämma vad som skulle spelas upp precis innan man somnade så hade det här inte funnits med som val. Men så är det ju, minnen är minnen och frågan är hur nyttigt det är att glömma egentligen. 

Hursomhelst så tror jag att jag skrattade i sömnen, vilket är bevis på att den här människan påverkat mig på ett härligt sätt. Det är bevis på att det blir bättre med tiden och det är en väldigt skön insikt att komma fram till att jag inte skulle vilja ha det ogjort. Jag var glad när jag vaknade, mest för att jag fått en möjlighet att bearbeta och ersätta oroligheter med dålig humor och dans i vardagsrummet. Efter inatt är jag ganska säker på att jag inte skrivit det sista kapitlet på det här ännu, att det kommer komma en dag då vi kan dricka kaffe i solen någonstans och skratta åt gammal dramatik och stormiga känslor. 

En dag, när vi är tajmade att inte gå förbi varandra. Ärligt talat, man ska aldrig ångra någonting som en gång gjorde en lycklig och det finns en mening med allt.