Mars och Venus

Idag har jag sprungit tills all ork var slut, snabbare, snabbare, snabbare. För första gången i livet så fattade jag vad människor menar med att springa bort sin frustration. Det är lite som att skära sig själv i armarna egentligen, man pressar kroppen till en punkt när det gör så ont att hjärtat inte värker mer. Ilska och alla andra mjuka, luddiga känslor bara försvann och jag kände mig hel när min tröja var helt dränkt i svett. 

Sedan cyklade jag hem och duschade av mig alla jobbiga ord och löften som bränt hål i min förmåga att någonsin lita på någon igen.