Jag tog fel spårvagn och hamnade någon annanstans än där jag skulle. Det gjorde inget, jag var elektrisk. Jag var ensam på hållplatsen, kände mig strypt och övergiven. Du, det handlade om dig. Det har inte alltid handlat om dig, men då handlade det om dig. Då och en stund efter det. Jag lät dig komma så nära, men framförallt så hakade jag upp mig på en kropp utan hjärta, en rädd person. För ja, du var rädd, är rädd, är svagare än vad jag är. Låt mig minnas det där fina, som faktiskt var ganska längesedan nu, för det är allt vi har. Det är allt vi är. Bara en liten explosion. Ett litet utbrott som lagt sig, ingen fick men för livet. Alla kom därifrån med livet i behåll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar