Vi går vid sidan av varandra, håller hårt i varandras händer för att bevisa för världen att vi hör ihop. För att lura oss själva att vi är lyckliga och fina ihop. Händerna som en gång passade har vuxit ifrån varandra, att hålla i dig känns ostabilt och klumpigt. Jag håller hårdare än vad du gör men när jag släpper fångar du upp mig. Vi tittar inte på varandra, inte ner på händerna. Jag fryser och du ger ingen värme. Jag är inget träd, inte rotad i marken som du skulle vilja. Du tycker inte om det mest utmärkande hos mig, jag vill stundtals sparka liv i ditt bröst, stundtals vill jag lämna dig ståendes på gatan.
Jag borde förstått här var vi var på väg, eller inte på väg. Att nästan älska dig var aldrig lika härligt som när jag nästan älskade de andra. När allt handlar om att vilja ha någonting som inte går att få.
Frustration, manipulation.
Spelet som jag aldrig kunnat spela, känslorna som växte upp i himlen åt hundra olika håll och kontrollen som aldrig fanns.
För jag är inget träd och du är ingen fågel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar