Kyligt

Jag känner mig oinspirerad att skriva, kanske för att jag behöver nya källor att bli alldeles varm av. Jag känner mig långt ifrån allt annat, som en heliumballong över Liseberg som nåt stackars barn släppt taget om. Jag vill komma härifrån. Från trädet jag har trasslat in mig i. Men det är en hårfin gräns innan man stiger på en för hög höjd, tar sig vatten över huvudet och smäller. Jag vill inte smälla än.
Det känns som att jag har en hel sanning framför mig. Svart på vitt, fastän jag inte tror på sånt. För finns det egentligen en sanning? Känslor är som fingeravtryck.
Och vad gör man när känslorna inte matchar? Vad gör man när sånt, som för andra flyter upp till ytan och försvinner, blir till stenar i skorna för mig?
Hur fick du komma så nära, hur kan du ha fått beröra? När du aldrig tänkte stanna, när du bara lämnade stenar?
Det var längesen jag kände för dig, älskade dig, ville uppfylla allt du någonsin drömt om. Det var längesen du var solen och havet, längesen du satt i soffan med mina ben i ditt knä och sa att du var lycklig. Det var årstider sen vi höll i varandra och varje gång det haglar tänker jag på dig. Det finns saker som bara inte dör, sånt som inte suddas ut.
Du och jag kommer aldrig att vara, jag bara önskar att jag kom ihåg dig som solsken och inte hagel.