Att träffa någon annan

Malin säger att jag måste lära mig att gilla att bli omtyckt. Hon säger att det roliga i att jaga något utan känslor, för en person med mycket känslor, måste vara uttröttande. I slutändan är det ju ganska meningslöst och om man faktiskt skulle komma fram till någonting så skulle det väl ändå vara tråkigt.

Jag tror ju på att vi hamnar där vi ska ändå, att jag gör det. Så varför har alternativet "bara vara omtyckt för den jag är" aldrig lockat? Förrän nu då, när jag låter honom säga att jag är bäst utan att springa åt andra hållet. När jag låter det vara enkelt för att det är enkelt, inget annat.