reflektion

Om ett träd faller i skogen och ingen ser eller hör det falla, föll det då? Om någonting inte går att ta på, finns det då? Om en annan människa existerar utan livstecken, lever personen då? För ibland så låtsas jag att han inte gör det.

Det var lika varmt, den dagen, som i förra veckan. Men så är det ju ungefär ett år sen också, värmeböljan kom lite senare i år.
Hans lakan var mjuka, inte alls prassliga som de brukar bli när man precis tvättat. Hans persienner var uppdragna och det var svårt att veta om klockan var sex eller om vi sovit bort halva dagen. Han låg bredvid mig med rufsigt hår och bruna armar. Inte vaken och inte på väg att vakna heller. Bara att byta ställning i sängen kändes svårt, jag ville titta på honom lite till innan han öppnade de där isblå ögonen. Sen gled jag nerför sängen och lämnade rummet. Gick in i badrummet och tog bort gårdagens smink.
Såhär i efterhand tänker jag att han inte hade brytt sig om mascaran under ögonen eller mitt trassliga hår. Och att min vilja att vara fin för honom bara lämnade honom att vakna upp ensam. Jag förstår nu att det var därför jag var där, för att hålla om honom på natten och ge honom någon att ta hand om. Så synd bara att jag ville ta hand om mig själv, så synd att jag var så kär i honom att jag glömde bort att ge honom en kropp att vakna upp bredvid.