Att veta vem jag är i mig själv är det svåraste som finns. Att lyssna till andra och förstå hur andra känner, men inte låta det påverka vad jag egentligen tycker. Att låta mina tankar vara mina och oberoende. Ibland kan jag fastna i en och samma låt i flera timmar och jag går fort, utan mål, tankspridd men tanklös. Genom stan eller skogen. Jag bara är. Eller så är jag låten.
Jag älskar de stunderna, det är sällan jag gör så nuförtiden. Det är att tappa bort mig, men också att komma i kontakt med en frekvens av mig själv som är helt fri från yttre påfrestningar. Det finns bara musik och sol, mark under fötterna. Inga måsten, inga krav, ingenting någon annan vill få mig att känna. Jag bara är det jag är och känner det jag känner.
Jag har en lista med låtar som jag döpt till "Sorglös". Och jag har lovat att bara lyssna när jag är just det, för det är då som låtarna blir levande.
Jag älskar de stunderna, det är sällan jag gör så nuförtiden. Det är att tappa bort mig, men också att komma i kontakt med en frekvens av mig själv som är helt fri från yttre påfrestningar. Det finns bara musik och sol, mark under fötterna. Inga måsten, inga krav, ingenting någon annan vill få mig att känna. Jag bara är det jag är och känner det jag känner.
Jag har en lista med låtar som jag döpt till "Sorglös". Och jag har lovat att bara lyssna när jag är just det, för det är då som låtarna blir levande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar