Vi har pratat om det förut, hur jag räknar tid. Att det inte är som alla andra räknar den, att det finns sånt som måste lämnas regelbundet. Sånt jag blundar och släpper taget om som om det aldrig haft ett värde och sånt jag håller fast vid som om det gällde livet. Jag kan inte förklara vad som avgör vad som stannar, det är som att försöka förklara själva tiden. Kommer det någonsin att finnas en lucka och kommer vi alltid att älska varandra? Jag har delat in mitt liv i sex delar. Du är min svaghet fortfarande, en spik i min häl, en flis mitt i handen. Det du gjort med mig har inspirerat till vad som är på väg och även om du verkar ha blivit någonting jag är för fäst vid för att släppa, så ser jag fram emot vintern när du bara har en plats på hyllan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar