Jag kan vänta på dig

Det är någon med hans parfym på tåget. 

Nära. 

Väldigt nära. 

Jag ler fastän det måste se dumt ut.

Det känns som att jag är i närvaron av ett spöke. 

Finns han när jag inte ser honom? 

När jag inte hör honom? 

Rör honom? 

Någon luktar som honom. 

Och jag minns varenda hårstrå på hans huvud. 

Hur han drog på munnen. 

När han tyckte jag sagt någonting roligt. 

När han var osäker på om jag gjort det med flit eller inte. 

Jag minns hur han la gitarren i famnen på mig. 

Satte sig bredvid mig. 

Hur han tog allt mitt hår och la på andra sidan halsen. 

Långsamt. 

Lite för långsamt. 

Och så höll han fast mina fingrar på strängarna medan jag spelade. 

Efter en stund tittade han bara på mig. 

Ögonen tyst iakttagande av mina läppar. 

Och jag hörde mitt eget hjärta.

Någonstans högt upp i bröstet. 

Upplevde bara hans andning. 

I takt till mina enkla ackord.