Vem är du nu?

Gick förbi dig idag, där du bor och jag var tvungen att gå så nära att jag såg ditt namn vid dörren. Räknade bokstäverna, strök med tummen, kom ihåg hur jag brukade stå där ute tills jag fick koden. Var på väg hem från någonting helt annat, men stannade hos dig. Tänkte på dig. 

Du var mitt livs första smäll, som Big Bang, en hjärnskakning. Min första. 

Och när jag gick därifrån, tog ett steg bort från där jag brukade stå, när jag kollade bort från namnet som fortfarande ekar i mitt huvud för ofta, så står en genomskinlig person kvar och väntar. Förevigt kvar i vad vi gav upp för längesen.