LODJUR

Jag har aldrig riktigt reflekterat över att jag varit någons största intresse. Att någon tagit en omväg hem från skolan för att träffa mig i fem minuter på jobbet och köpa en kaffe. Jag har aldrig, i den stunden, känt lycka över att vara omtyckt av någon. För just då har jag varit rädd. Rädd om mitt hjärta och rädd om ögonkontakten. 

Över cafédisken räckte jag honom en take away-mugg med en americano gjord på bryggkaffe istället för tevatten. Över disken lät jag min hand ta på hans och jag log fastän jag försökte låta bli. När man inte kan undvika att visa tänderna för att man är så glad, så har jag alltid känt för honom. Och då var vi kids trots att det inte var så längesen. Då var vi en krock waiting to happen, en resa som jag tror betytt lika mycket för honom som för mig. 

Bara att han kommer att förstå detta sen.

För han darrade lika mycket som jag, hans mjuka hy var lika varm och han rodnade lika mycket. Hans hand höll tag i min lika länge och hans kyssar var lika intensiva som mina. Han brann för mig lika mycket, även om elden var begränsad och lämnade märken över hela min kropp. Och då undrar jag ju såklart, varför vet jag detta nu? Varför kände jag något annat då?