Tack för igår

De som verkligen känner mig vet att jag inte tror på slumpen. Jag pratade med en ny vän om detta igår, ett sånt där djupt samtal som bara kan framkallas av fem öl i en källarbar vid rosenlundkanalen klockan halv fyra på morgonen. Hon tror på slumpen, jag tror på ödet, men mest så tror vi på möten och på kärleken. 

Jag måste tro på att saker inte bara händer, det gör mig till en mer analyserande person men det är också någonting jag aldrig kommer kunna utesluta. 

Jag funderar på varför vi inte kunde komma varandra nära förrän igår, varför trådar lämnas lösa och varför vi inte kan sammanfatta oss. 

Du och jag går inte att sammanfatta. 

När jag tänker på dig hör du av dig, när jag minns saker om dig ser jag någon annan göra dem. Förut gjorde det mig förvirrad och rädd, nu tänker jag att det är meningen att jag ska minnas. Även om det gör mig ledsen. 

Det var vackert att känna ditt hjärta slå en sista gång, idag fick jag hjärtklappning när jag kom ihåg det. Det känns som att det inte hände, men jag har bilder av dig kvar i huvudet. Kanske var det dumt att ge mina minnen en avdammning, nu la jag precis till några månader till läkningen. Men du mår bra och jag är glad för det. 

Du har brytt dig om mig och jag är glad för det. 

Du förstörde inte mig och jag är glad för det.