Det finns en sol som lyser upp himlen, nästan varje dag numera. Jag ser den och jag känner den, vill övertyga mig själv att jag blir en lyckligare människa tack vare den. 

Det finns ett hav av möjligheter därute och jag kan göra vad jag vill. Jag kan ge mig av och aldrig komma tillbaka, kan ge någon en chans att komma nära och ta på mina ömma punkter. Lita till att allt är som det ska och att jag har en stjärna på himlen som blinkar för bara mig.
Jag kan omge mig med vänner och familj, stå upp helt trygg i att någon håller hårt i mig om jag skulle råka falla. 

Jag kan leta efter diamanter och glitter, simma över oceaner och låtsas som att jag är gjord av sten. 

Men jag är inte gjord av sten, jag gråter över orättvisor och våld. Skrattar åt mig själv och så. 

Då är man inte gjord av sten. 

Jag är inte gjord av sten.