Vid protesfabrikens stängsel

Sitter vid kanalen utan skor. Det är varmt, nästan sommar igen, i förrgår var det höst. Minns när jag satt här för ett år sedan efter att vi dött, grät mot Karins axel och svor att aldrig göra om samma misstag. Jag kallade dig ett misstag. Det var du ju såklart inte. Såna känslor är aldrig misstag. 

Och nu är jag här, den sista torsdagen på länge i den här staden, min stad. Där du finns, där ni finns. Ni som fått mig att bygga upp ett hat mot staden jag en gång älskat. För att ni lever här och för att ni piskat mig till en form jag inte är bekväm med. 

Jag ser er när jag ser lisebergstornet och avenyn. Jag ser er på Järntorget, korsvägen och vid den här jävla kanalen. Det är smutsigt och det är så det ska vara. Och jag vandrar planlöst omkring och tänker på er. Mina sista dagar i Göteborg och jag tänker på er.