När jag åker förbi din stad vill jag lägga mig ner på tåggolvet och titta upp i lysrören. Jag önskar alltid att slippa se dig på perrongen, men tittar alltid efter ditt blonda hår. Den där frisyren. Alltid. Det är det som påminner mig om att även om ditt nummer är borta, även om jag eldade upp det sista jag hade kvar av dig för längesedan. Så finns du. Staden påminner om det. Påminner om första gången jag åkte hem och du stod kvar med din bil vid Pressbyrån. I ösregn, för det är det vi var. Ett ösregn.
Jag vet att vi aldrig hade kunnat lagas. Sånt som inte är äkta är svårt att laga. Jag vet att det var för längesen och jag vet att vi inte var tillräckligt nära någonting värt att kalla kärlek. Jag vet att du var ledsen, jag vet att du menar det. Att du inte ville såra mig. Vet att du är en bra person egentligen, vet att jag borde stryka dig från min själ. Ur mitt hjärta.
Och det har jag nog gjort, glömt dig alltså. Förutom när jag minns att du finns. Alltid vid den där jävla perrongen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar