Hej då.

Det är dramatisk, som alltid med mig. Detta ständiga uppsökande av dramatik. Ängsligheten, kärleken, lusten. Dessa gator som är mina, asfalten, betongen. Jag är arg på dig fast jag älskar dig. Hatar att jag älskar dig, för det gör ont att lämna. Det hugger i magen och jag sover bort den sista tiden med dig. Ligger ner mer än jag står upp, för att jag har riktiga känslor för dig. Vill knarka dig så hårt, fylla upp mig på dig och vara din bästa vän i mörkret. 

Men du dränker mig fina du, stryper alla tillgångar, tuggar och spottar ut. Du är inte bra för mig längre, inte nu. Bara mörk och gåtfull på ett sätt som får mig att bli rädd för dig. Rädd för stunderna med dig, rädd för mig själv och att tiden verkar gå i ultrarapid utan att jag får gjort någonting alls. Sakta men säkert har min kärlek till dig överkommit mig, men känslan är mest bitter och klibbig. Jag ser dem när jag ligger i min säng om nätterna och det som förut brukade hjälpa påminner mig nu bara ännu mer. Är klar här på ett tag och försvinner till ett buller som kanske dövar tystnaden. 

På återseende snart, behöver bara en paus från dig. Föralltid i mitt hjärta Göteborg.