Ibland har jag tänkt att det får vara bra såhär, att det räcker. Varken upprörd över mina känslor, eller nöjd. Jag har suttit där några gånger, på en klippa och frusit för att det är skönare att frysa än att vara varm och behöva känna inåt. Det är mäktigt att kunna stänga av, mäktigt att låtsas tills man övertygar sig själv. Men det är mäktigare att förlåta det fula, viktigare att kunna vara ledsen. För det går över, sorgen. Hjärtat har en magisk tendens att läka. Lite i taget, men det läker. En dag vaknar man och förstår att det är mer skadligt att stänga av än att sakna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar