Du, någon form av solljus trots att du vill vara lika mörk som du känner dig. Du fick bli mitt avslut, farvälet av det här hemmet. Det i raden av X hem som aldrig känts som hemma. Jag vet ingenting om nästa förutom att det är inte är här, ingenting mer än att här och nu inte är bra. 

För att lämna den här staden lämnar jag tyvärr också dig. Ditt mörkaste mörka som ibland oroar mig, din förmåga att förvåna och skrattet som stannar kvar efter att du gått. 

Att du låg här bredvid, den sista natten och dömde mig inte en enda gång.