Snälla se mig, jag hatar när du inte ser mig.
Speciellt när du tittar rakt på mig.
Jag vill veta vad du tänker, jag vill känna dina händer.
Lägga huvudet mot ditt bröst och höra hur du andas.
Jag vet inte ens hur du ser ut, vet inte om jag ser dig.
För mig är du bara vacker, oavsett vad vacker är.
Vi stod där i hallen och höll i varandra, tog i varandra, tog farväl av varandra.
Du höll i mig på avstånd, armarna sträckta med händerna på mina axlar.
Förlåt, förlåt, förlåt.
Dina ord, de jag aldrig kommit över.
Från doften av din kropp, värmen utan tröja.
I slutet var du bar, din överkropp och dina känslor.
Förlåt.
Världens mest laddade ord, för det betyder misslyckande.
Att vi missade, misslyckandes. Du och jag.
Fast jag älskar ju dig, du kände nåt för mig.
Du släppte mina axlar och sjönk tillbaka.
Greppade min jacka och drog mig till dig.
I din hall, inget ljus, vinter både ute och inne.
Jag tror inte att jag grät, accepterade.
När vi stod så nära, dina läppar mot min panna.
Händerna i håret.
Jag drog in dig, har alltid blivit så hög av dig.
Förlåt, en viskning den här gången. Förlåt.
Sluta säga förlåt.
Som om vi gjort något fel, som om du ångrar.
Snälla ångra inte.
För du är fortfarande det största som nånsin hänt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar