Jag går förbi och du bara sitter där. Du tittar inte upp, fäster blicken i pappret framför dig. Du känner när jag kommer, precis som att jag känner dina vibrationer bara vi är i samma rum.
Du bara sitter där, vid fönstret, nära solen så länge du kan.
Du bara sitter där, felfri och fin. Dina koncentrerade ögon, din balans som jag rubbar.
Du bara sitter där och jag kollar in i rutan för att uppfatta din spegelbild, vill inte skrämma dig. Jag vill inte behöva titta.
Du sitter där, vi är två barn utan hem och jag vill luta mig mot dig.
Det var aldrig meningen, är inte meningen, att älska dig. Det är inte med vilje som jag tittar på dig eller fastnar i orden när jag försöker säga något. Jag kan inte hjälpa att all min inspiration kommer ifrån dig och att jag, nu mer än någonsin, saknar dig.
Önskar att jag fick säga förlåt, men vet inte för vad. För allt? För att jag finns. Det känns som att jag borde be dig om förlåtelse för att jag finns.
Du bara sitter där, vid fönstret, nära solen så länge du kan.
Du bara sitter där, felfri och fin. Dina koncentrerade ögon, din balans som jag rubbar.
Du bara sitter där och jag kollar in i rutan för att uppfatta din spegelbild, vill inte skrämma dig. Jag vill inte behöva titta.
Du sitter där, vi är två barn utan hem och jag vill luta mig mot dig.
Det var aldrig meningen, är inte meningen, att älska dig. Det är inte med vilje som jag tittar på dig eller fastnar i orden när jag försöker säga något. Jag kan inte hjälpa att all min inspiration kommer ifrån dig och att jag, nu mer än någonsin, saknar dig.
Önskar att jag fick säga förlåt, men vet inte för vad. För allt? För att jag finns. Det känns som att jag borde be dig om förlåtelse för att jag finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar