Kedjor och sot

Jag vet inte riktigt när det hände, fastän jag räknar sekunder.

Vet inte riktigt hur tiden kunde stå still utan att jag märkte det alls. 

I mitt huvud är lakan alltid vita, fönstret står alltid lite öppet.

Jag ligger ovanför täcket och glöder, han skruvar på sig i sömnen. 

Försiktigt lägger jag ett finger i taget på armen så att han slutar. 

Ett i taget, stilla nu.

Jag är kär i honom, vill kasta bort allt annat för att följa. 

Men jag är ingen följare, jag är ett lodjur utan hem.

Jag tar bort handen och ser rök när jag andas. 
Kroppen känns tung för jag är allt och ingenting.

Jag ligger bredvid och tittar länge utan att se. 

Undrar om mina fjädrar kommer lysa när jag återföds ur askan. 

För jag är fågeln Fenix och jag håller på att brinna upp.